I jakten på Neonstaden

31 - Vegas

~Lo~

Vattnet rinner över mitt huvud och ner för min kropp.
Jag kan fortfarande inte komma över den underbara känslan av rent, ljummet vatten och doften av tvål, för visst var det tvål det hette?
Jag tog upp den vita flaskan och läste etiketten igen. Flytande TVÅL, citrus doft.
Citrus, tänkte jag, och kunde inte med min livligaste fantasi förstå vad det kunde vara. Men gott luktade det i alla fall, inte sött som Tristans schampoo, den här var annorlunda.

Ett hugg av saknad sköt igenom min kropp. Hur var det möjligt att känna så för en person som jag knappt hunnit lära känna? Jag borde tänka på Hannes och Carl, Amanda... Fia och Jonna, och inte han som förmodligen inte ens brydde sig om mig. Jag var ett uppdrag för honom. Inget mer.

Dörren till det stora duschrummet öppnades och stängdes.
Jag suckade inombords och misstänkte att det var dags för mig att gå tillbaka.

Jag stänger av vattnet och sträcker mig efter handduken. Tyget var mjukt och lika vitt som väggarna och taket.
I skydd av duschbåset torkar jag kroppen fri från varenda droppe vatten innan jag knyter den runt höfterna, allt för att dra ut på tiden.

Fan, jag ville verkligen inte tillbaka till den där sterila cellen.

Med en suck kliver jag ut i den öppna ytan och går fram till stolen med nytvättade kläder.
Jag ska just sträcka mig efter tröjan när jag ser något som sticker ut bland allt det vita, något brunt ligger där.

Jag drar hastigt efter andan, min mössa!

Fingrarna greppar det skruttiga garnet och jag pressar den ruffiga huvudbonaden mot näsan och drar in ett djupt andetag.
Den luktar inte som husvagnen och lägret längre, den luktar som Tristans bunker, men det är nästan lika bra. Eller kanske bättre. Den luktar hemma i alla fall.

"Jag misstänkte att du ville ha tillbaka den."

Mitt hjärta stannade nästan när jag hörde rösten bakom mig och jag vände mig om så fort jag kunde, för att få bekräftelse på att det verkligen var sant.

"Tristan" viskade jag och stirrade storögt upp i de isblå ögonen "hur?"
Med ett leende på läpparna tog han ett par steg fram och drog in mig i sin famn "kan du någonsin förlåta mig?" viskade han och lutade hakan mot mitt huvud.
Magen knöt sig och jag insåg att mössan inte luktade som bunkern, den hade hans doft. Hade han haft den hos sig hela tiden? Gömt den åt mig för att han visste vad den betydde för mig?
Jag funderade en stund på frågan, fanns det ens något att förlåta?

"Jag är inte arg på dig, det finns inget att förlåta" mumlade jag och kramade om honom hårt.
Med en djup suck la han tummen och pekfingret runt min haka för att lyfta mitt ansikte så att våra blickar kunde mötas igen.
"Du borde vara arg Lo, jag lurade dig från allra första början."
"Jag misstänker att du inte hade något annat val?"
Han skrattade till "vi kan väl säga att jag var hjärntvättad, men det skulle ändå kännas bättre om du åtminstone gav mig en örfil."

Jag ryckte på axlarna "om du hjälper mig ut härifrån är vi kvitt."
Hans armar tätnade om mig och jag märkte att han kämpade för att hålla känslorna i styr.
"Du ska hem till din familj Lo."

Då plötsligt svämmade alla känslor över och frågorna som jag tänkt på bubblade ur mig på en gång.
"Hur? Vad händer nu? Är du fri? Vart är vi? Vilka är dom Tolv? Vad gör dom med mig? Och varför i hela helvetet är allt så jävla vitt?!"

Han skrattade till och såg ner på mig med bekymrade och ganska så ledsna ögon "kan du vänta med svaren tror du? Du behöver klä dig och vi har inte så lång stund på oss att fly."

"Fly?" viskade jag och såg mig hastigt omkring, rummet var tomt. Menade han att någon släppt ut honom?
"Vakten, hon heter Tjugotre, hon tillhör rebellerna och dom har planerat det här, så det är bäst att vi skyndar oss nu."

Jag nickade och slängde på mig kläderna medans Tristan gick mot dörren för att försäkra sig om att ingen var utanför.

Jag smög fram till dörren och lät handen glida in i hans, i några sekunder såg han ner på mig och log innan han öppnade dörren lite mer och drog med mig ut i korridoren.

Vi rör oss snabbt och jag får halvspringa för att hålla jämn takt med honom.
Jag märkte genast hur spänd han är, hur nervös och orolig han var. Det var skrämmande. Han hade alltid känts så lugn och trygg.

Vi springer ner för trappor, tar oss igenom dörrar och korridorer och jag förundras över att han vet vart han ska.
Men så minns jag hans länk, de tre turkosa cirklarna som pulserade vid hans tinning, hans syntetiska öga. Han måste se en karta som jag inte såg.

"Ser du vakterna?"
Han skakade på huvudet "men jag vet hur dom brukar patrullera."
"Du var en av dom?" frågade jag försiktigt och han nickade till svar.

Vi tar oss ut genom ett fönster och han hjälper mig ut på en liten avsats. Och jag njöt av att få komma ut i friska luften igen, även om Vegas verkade vara skyddad från den heta ökensolen.

"Vart ska vi?"
Tristan hoppade ner från avsatsen och landade på ett tak längre ner, han såg sig hastigt omkring innan han sträckte upp armarna mot mig och vinkade åt mig att hoppa.
Utan att tveka hoppade jag och landade mjukt med ett par starka händer runt min midja.

"Till rebellernas högkvarter."
"Vilka är dom?" frågade jag nyfiket när vi smög längs med taken tills vi kunde ta oss ner mellan husen.

"Familjer, soldater, politiker... folk som har tröttnat på hur allt styrs här."
"Är du en av dom?"
Han skakade på huvudet och gav mig ett nervöst leende "jag brukade jaga dom."
Jag drog in ett hastigt andetag "men du har ändrat dig? Eller hur? Så vi är välkomna där nu?"

Han stannade mig och såg djupt in i mina ögon "Du har ändrat mig Lo, och ja, vi är välkomna där, vi kommer få all hjälp vi behöver."

-----

-A/N-
Nu börjar det hända grejer här 💛 mitt mål är att uppdatera med ett kapitel i veckan, varje söndag.

Jag har så mycket projekt just nu så jag behöver lite struktur 😅 håll utkik på AmbassadorsSE för vår sommar tävling! Vi kommer också att fira Pride tillsammans med resten av Wattpad, så titta in där då och då för att uppdatera er ❤️🏳️‍🌈