I jakten på Neonstaden

21 - Bunkern

~Lo~

När jag vaknade var allt mörkt omkring mig och i ett ångestfyllt ögonblick trodde jag att jag var tillbaka hos Harvarna. Kroppen reagerade instinktivt och jag flaxade med armarna i panik för att känna mig fram och försöka förstå vart jag var någonstans.

Handflatan small rakt ner i en hård bröstkorg och jag hörde ett dämpat stön bredvid mitt öra.

"Helt ofarlig..." muttrade han ironiskt bredvid mig innan han vände ryggen åt mig och drog täcket om sig.
"Förlåt" viskade jag och verkligheten började smyga sig på.
Jag låg i en säng, en ren säng, bredvid Tolv i alldeles rena kläder och jag var inte törstig, jag var inte ens svettig.
Jag drog fingrarna genom det lockiga håret och satte mig upp försiktigt för att inte störa honom. Hjärtat hoppade till när jag insåg att han måste ha gått och lagt sig bredvid mig.
Jag ville fråga honom vad klockan var, men bestämde mig för att inte störa honom något mer. Det var ändå dags att testa hur den där toalett grejen fungerade, tänkte jag och hasade mig ur sängen på darrande ben.

En svag led-slinga i golvet visade vägen när jag tassade iväg på tå, men på vägen dit fick jag syn på något helt annat. Det stod en tallrik med mat under en värmelampa på köksbänken.
Med gapande mun gick jag dit och kände hur munnen vattnades så fort jag kände doften av de upplagda läckerheterna.
Jag visste vad det var, ibland vi hade fått tag på liknande ransoner om vi haft tur, men oftast var dom för dyra. Jag stirrade på tallriken med drömmande ögon tills jag försiktigt doppade pekfingret i den gröna röran och lyfte det till läpparna. Kryddorna fick smaklökarna att explodera i munnen på mig och jag tog genast upp den lilla brödbullen som låg på bordet och började doppa den i röran först och sen i det gyllene moset.
Jag stod still ett tag och njöt av känslan, men benen höll inte så jag blundade och sjönk ner på golvet, bara för att luta huvudet mot köksskåpet med en duns.

Jag var nära till gråten igen där jag satt och pressade händerna hårt runt tallriken.
Jag försökte kämpa emot, men det var lönlöst. För varje tugga blev känslorna starkare och tillslut helt överväldigande och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Bortifrån mörkret hörde jag hur han rörde på sig under täcket och jag kunde se den blå lilla ringen glänsa till när han öppnade sina ögonlock.
Han sa inget, men jag kände hans blickar ända tills jag ätit upp och torkade kinderna med baksidan av armen.

"Ställ tallriken på bänken så diskar jag i morgon" mumlade han och vände på sig igen.

Jag snörvlade till och reste mig på skakiga ben "Tack" viskade jag igen, osäker på hur jag någonsin skulle kunna betala tillbaka det han precis gett mig.
Jag sneglade bort mot hans rygg, han hade räddat mig och tagit med mig hit. Varför?
Plötsligt kände jag en fruktansvärd känsla av hopplöshet som knöt sig i magen, han skulle ge mig en ny Länk, och sen då? Sen skulle han skicka hem mig.

Jag bet mig i underläppen och gned handflatan mot pannan, hur fan skulle jag kunna gå tillbaka till mitt vanliga liv efter det här?

-----------
A/N

Ett kort kapitel den här gången, men jag hoppas ni gillar det ändå.