I jakten på Neonstaden

10 - Ödemarkerna

~ Lo ~

Skärmen flimrade framför mina ögon och ljusets starka kontrast till nattens mörker fick ögonen att värka.

Det var behagligt öde och tyst här ute. Ljud betydde människor och människor betydde fara, så länge det var tyst så var jag säker.
Det slog mig att jag aldrig varit ensam förut. Aldrig någonsin, men ändå var jag inte rädd.

Från början hade vi varit en riktig familj, en mamma, en pappa och tre syskon.
Nu var vi bara två.
Farsan klarade jag mig bättre utan, tänkte jag och tvingade bort minnesbilder av knytnävar, bråk och skrik.
Allt hade blivit värre när mamma och Eilie dog, så illa att Hannes hade tagit min lilla åttaåriga hand i sin och rymt en natt.
Sen dess hade det varit vi två mot världen. Jag trodde varken på gudar eller gudinnor, men visst
var det ett under att vi klarat oss. Två skitungar alldeles ensamma i ett land fullt av monster.

När jag var några år äldre så hade Carl hittat oss, han brukade samla alla ungar vid lägerelden och försökte skrämma oss med gamla historier om monster och gastar. Jag mindes kvällarna med värme i bröstet, men jag hade aldrig blivit skrämd av hans spöken, vampyrer eller zombies, sånt som fanns i sagorna.
För jag hade mött dem redan, här ute i öknen fanns de verkliga monstren, och då tänkte jag inte på dom giftiga småkrypen.

Jag stirrade på skärmen och väntade. Fortfarande ingen signal. Det var både bra och dåligt, ingen skulle kunna hitta mig, men jag skulle inte hitta Tolv heller.

Det var tre dagar sen jag stack och jag var riktigt imponerad över mig själv, och att allt hade gått som planerat.
Ingen hade misstänkt något, men varför skulle dom det? Jag skötte mig alltid, gjorde precis det alla bad mig, ofta med ett leende. Tvärtemot Hannes som alltid ifrågasatte allt.

Fan, det kändes som jag svek dom.
Efter allt dom gjort för mig så borde jag åtminstone ha berättat om min plan?

Jag drog filten tätare omkring mig, trots att dagarna var stekande heta så var nätterna alltid iskalla. Livet var aldrig mittemellan här ute, ingenting var någonsin lagom.

Skuldkänslorna gnagde djupare i mig, borde jag ha berättat om min plan? I alla fall för brorsan? Skulle dom ha litat på min bedömning av Tolv?
Jag visste svaret på mina egen frågor, dom skulle inte fatta, och då menade jag Jonna och Carl.
Dom var aldrig elaka mot oss, bara väldigt försiktiga. Så dom skulle aldrig gå med på att ge mig det ansvaret. Visst, jag var bra på mycket, men jag räknades fortfarande som en av småungarna.

Men nu skulle jag bevisa för dom att jag kunde mer än att bara trycka på tangenter hela dagarna.
Det var därför jag bett Hannes om den största tjänsten någonsin. Jag hade bett honom att ljuga, att ge mig ett försprång. Fan, jag hoppas att han sett lappen.
Det måste han!
Det knöt sig i magen, om inte skulle dom snart vara ikapp mig och allt skulle vara förgäves.

Jag vände mig om på sidan i det lilla provisoriska tältet och slöt ögonen. Om jag promenerade på i samma takt utan hinder så skulle jag nog vara framme om två veckor, kanske mer.
Problemet var bara att jag var osäker på vilken väg jag skulle ta.
Det fanns mindre byar och samhällen på vägen men jag var osäker på hur vänligt inställda de skulle vara om jag kom för nära?

En gång i tiden hade vi haft marknader att åka till och vi hade kunnat resa runt bland de olika småklanerna. Men brist på mat och vatten hade tagit ut sin rätt. Det var döda eller dödas som gällde här ute.
Jag suckade tungt, jag hade mat så det räckte och samlade ihop en del fukt om nätterna. Så förhoppningsvis skulle jag slippa träffa någon.

"Lo, är du där?"

Jag ryckte till av den välkända rösten som trängde igenom trumhinnan i högerörat, vilket ledde till att jag satte mig upp så hastigt att jag slog huvudet i tältstolpen och råkade nästan välta allt över mig.

"Tolv?"
"Har det hänt något? Du har inte svarat på flera dagar och dina filer är krypterade."
Jag nickade men insåg snart vilken idiot jag var då han inte kunde se mig. "Jag stack, och gjorde mig av med alla bevis."
"Bevis?" frågade han tvekande.
"Bevisen på att du existerar."
Han var tyst en lång stund och jag höll fingrar och tår på att uppkopplingen skulle hålla.

"Varför gjorde du det?" frågade han tillslut.
"För att min ledare vill inte kompromissa, så jag gav mig av för att-.."
"För att ta saken i egna händer?" avbröt han mig med en mjuk ton i rösten "varför tror du att jag går med på en kompromiss?"
Jag suckade "det är en chans jag får ta, säger du nej så är det väl så. Men jag tänker inte låta honom tvinga dig till att göra något du inte vill."

Han skrattade till på andra sidan av hörsnäckan "du är rätt söt som tror att du behöver skydda mig Lo, men jag klarar mig bra själv."
Jag bet mig i läppen och funderade på vad jag skulle svara, det kanske var lika bra att jag berättade min plan?
"Det visste jag redan" mumlade jag lite generat "eller, jag antog det."
"Så vad är det du är ute efter?"
"Kunskap, så att jag kan hjälpa min familj till ett bättre liv."

Jag hörde hur han suckade innan han öppnade munnen och svarade "och du tror att jag har sådana kunskaper?"
"Ja, hur har du annars lyckats överleva själv så länge?"
"Du hade inte behövt ge dig av för att fråga om det Lo" svarade han roat, men han hade fel. Jag hade inte kunnat stanna, för kunskap hade inte varit tillräckligt för Carl.

"Jo..." viskade jag och rynkade pannan "det behövde jag.
"Vänta, dom är väl sjyssta mot dig?" frågade han plötsligt "ni är familj och så?"
"Jadå" mumlade jag "lite väl stränga ibland, men jag har inget att klaga på direkt."
"Bra."
"Vi har bara olika åsikter om en del saker."
"Så är det väl i familjer?"
Jag log för mig själv och skulle just svara när jag plötsligt hör ett ljud bakom mig.

Fotsteg.

"Fan!" viskade jag och skulle just bryta samtalet, men allt hände så snabbt.
Tältduken drogs undan så stjärnhimlen glittrade till över mitt huvud. Men jag hann knappt njuta av den vackra synen innan två skuggor tornade upp sig över mig.
"Lo?" Jag hörde Tolvs undrande röst i örat men hann inte svara innan en stinkande hand pressades över min mun, och när en arm virade sig runt min midja och lyfte upp mig utan besvär, då insåg jag att det var kört, det var ingen idé att kämpa emot.

Min plan sög, fan jag skulle aldrig ha lämnat lägret, tänkte jag där jag skumpade fram över axeln på en råbarkad slavjägare.