I jakten på Neonstaden

14 - Harvarna

~ Lo ~

Någonstans långt bortifrån hördes ett mullrande ljud som störde min sömn, ljudet av motorer.

Kroppen protesterade från att ständigt sitta upp och jag hade svårt att byta ställning. Flera dagar utan mat gjorde mig svagare än någonsin, så jag gjorde allt jag kunde för att tränga undan ljudet och fortsätta sova.

Men när skriken började eka genom tältet slog jag upp ögonen med ett ryck och tryckte pannan mot gallret för att få bättre sikt.
Något var på gång.
Vakterna rörde sig systematiskt runt i tältet och smällde med sina käppar mot burarna och skrek ut saker som lät som hot och svordomar, samtidigt som två stora lastbilar backade in mot oss.

Med fasa insåg jag att dom gick runt och valde ut fångar, svaga, smutsiga människor som de våldsamt drog ut ur sina trånga burar och kastade upp på flaken.

Med hjärtat i halsgropen gled ögonen över burarna och följde varenda rörelse som närmade sig.
Men ingen gick åt mitt håll.
Ångesten kröp på och jag blev irriterad över min egen lättnad när jag insåg att de bara valde ut de gamla och svaga.

En stund senare dämpades skriken och lastbilarna körde iväg, sen hördes bara dämpade snyftningar, men snart var tältet lika tyst och stinkande igen och hettan var lika olidlig som förr.

Men ändå kändes allt ännu värre än tidigare.
Mitt liv hade plötsligt blivit mer osäkert än för två timmar sedan och mörka tankar snurrade i huvudet.
Vart skulle hända med dom? Och vad skulle hända med mig? När skulle dom välja mig och varför?
Ovissheten var värst, att vara tvingad att sitta här och vänta på min egen död, kunde det bli värre?
Jag vägrade svara på min egen fråga, för djupt inom mig misstänkte jag att det här bara var början.

Med tårar rinnandes ner för kinderna drog jag upp knäna under hakan och kramade benen det hårdaste jag kunde.
Allt kändes så hopplöst och räddningen så fruktansvärt långt borta.