I jakten på Neonstaden

36 - Slätten

~ Hannes ~

Hemma.

Det kändes så surrealistiskt att komma tillbaka. Allt var som vanligt, grinden, väderkvarnen, tornet som jag suttit i så många nätter... husvagnen!

Hjärtat värkte när jag tänkte på Lo och vart han var någonstans.
Spåren tog slut vid Harvarnas läger.
Det var som om han gått upp i rök.

"Det var inga kannibaler Hannes" hade Jo tröstat, "människorna i burarna skulle till gruvorna."

Men var det verkligen en tröst? Var ett liv under jorden i trånga gångar utan solljus bättre än att ätas? Var det bättre att hosta sig till döds efter att ha andats in gifter i flera år?

Jag sparkade i sanden och skakade på huvudet, hur fan skulle jag klara av att leva vidare med min lillebrors lidande på mitt samvete?

Den där jäveln Tolv skulle få ångra att han lurat med honom, det svor jag på.

Jag hängde kvar ute på gården medans Carl och Jonna gick för att leta upp dom andra.
Det hade inte gått jätte länge sen vi åkte men jag visste att dom var oroliga för småtjejerna. Livet här ute var ju knappast problemfritt.

Med en suck sjönk jag ner med ryggen mot en solhet plåtvägg och dunkade bakhuvudet hårt i metallen så att det dånade. Om och om igen, tills jag inte klarade mer och tårarna rann ner för kinderna.

Hur många gånger hade jag inte sagt åt honom att vara mer uppmärksam på världen runtomkring oss? Tjatat att han skulle hoppa ur sin kodade fantasivärld och se vad han hade framför sig.

Hade jag gnällt för mycket? Var det mitt tjat som fått honom att dra tillslut?

Ett pipande ljud avbröt mina dystra tankar och jag sneglade ner på min Länk på armen.

Inkommande meddelande.

Jag tvekade innan jag drog fingret över den orangea skärmen och läste orden igen och igen, tills dom flimrade framför ögonen och allt blev suddigt.
Hjärtat bultade så hårt i bröstet att jag fick svårt att andas när jag reste mig upp och sprang mot husvagnen och tältet.

"Carl!.. CARL! För i helvete! ... PAPPA!"

Med uppspärrade ögon och andan i halsen stormade han ut ur förtältet med skenande puls "Hannes? Va fan händer?!"

"L-läs.." stammade jag fram och visade texten med darrande armar och gråten lurandes bakom ögonen.

Jag studerade hans koncentrerade ansikte när han läste meddelandet och klickade runt på Länken med snabba fingrar.

"Det är skickat på er privata kanal?" frågade han och jag nickade.

"Den som han gjort till oss, ingen annan vet att den finns."

Carl nickade och fyllde sina lungor med ett djupt andetag innan han drog in mig i sina armar och kramade mig hårt.

"Det är han Hennes, jag vet det i mitt hjärta" viskade han hest "och han har gjort det omöjliga, han har tagit sig in i Vegas."

Då gick det inte längre, alla känslor vällde upp i mig och jag grät. Jag grät för alla dom gånger som jag borde ha gråtit men hållit tillbaka.
Jag grät för att jag kände mig så jävla glad men ändå så orolig på samma gång. Och jag grät för att jag äntligen vågade jag visa Carl att han var den pappan jag alltid önskat mig och att jag älskade honom.

En hand strök lugnande över mitt hår och jag kände hur bröstkorgen guppade av hans dämpade skratt "såg du vad det stod" sa han med ett leende på läpparna "lillkillen har hittat en väg in Hannes, vi har fått en väg in! Vi ska till Vegas!"