I en värld utan regler.
Vissa av dom var tillräckligt gamla för att minnas hur det var innan allt blev till sand och öken.
När det fanns städer, samhällen och mataffärer.
Nu fanns det sand, stekande sol och mer sand.
Lu och hans brorsa är skrotletar...
Gatorna var ödsliga men längs med den absurt rena och platta asfalten sträckte sig byggnad efter byggnad upp mot kupoltaket som avgränsade Vegas mot resten av världen.
Som en skimrande sköld i lila fanns den där istället för den blå himlen jag var van vid.
Till och med solljuset var annorlunda här inne.
Överallt lyste neonskyltarna upp fasaderna i kontrast till de mörka skuggorna som lurade på marken.
Vegas var ingen liten plats, Tristan hade precis förklarat att staden nästan var lika stor som hela Ödemarken. För att snabbt ta sig fram fanns avancerade tåg som gick längs rälsar högt uppe i luften och stannade på de olika våningarna som staden var uppbyggd i. Men de var inget för oss, vi fick gå till fots i skydd av mörkret hade han sagt.
"Hur får ni bensin till allt?" frågade jag häpet och stirrade storögt mot de upplysta skyltarna och varenda svävande farkost jag mötte. Så annorlunda mot de rostiga bilarna jag var van vid.
Tristan bet sig i läppen och suckade "vi har allt det här på bekostnad av alla er där utanför."
Jag stannade till och stoppade honom "vad menar du?" "Vem tror du Harvarna jobbar för Lo?"
Jag kände tårarna bränna bakom ögonen, livet som jag sett framför mig hela min barndom slogs i spillror mer och mer för varje dag. Ville jag ens försöka mig på ett lyckligt liv i Vegas, tillsammans med Hannes? Eller skulle jag bara bli besviken? Kunde man vara lycklig här? Tänkte jag och tog ett kliv närmre Tristan.
"Så dom som bestämmer här, dom vet vad som händer där ute?" mumlade jag lågt och kände hur mina axlar slokande. "Mer än väl" suckade han trött och ledde mig bort mot en dunkelt upplyst gata. "Men du ändrade dig, dom kanske också..." "Lo" svarade han mjukt och såg ner på mig "dom bryr sig bara om sig själva."
Jag suckade tungt och vi fortsatte vår promenad i tysthet och jag kunde inte låta bli att förundras över hur fantastisk den här platsen var, trots att jag ville hata den.
Högst där uppe, närmast solen, där var de finaste kvarteren, hade han sagt. Men jag slog vad om att de sämre bosättningarna längst ner var tusen gånger bättre än livet jag varit van vid.
"Hur känns det?" frågade han försiktigt och sneglade ner på mig. "Som en dröm" svarade jag med ett blygt leende "är det dumt av mig att njuta?" Jag suckade lite så att axlarna sjönk ner "jag är faktiskt lite glad."
Ett brett leende spred sig över hans ansikte och så kände jag hur han la armen om mina axlar "det är inte alls dumt Lo, det är ju därför jag tycker så mycket om dig."
Mitt hjärta stannade och plötsligt kändes benen alldeles som gelé. "V-va sa du?" "Sluta aldrig se det positiva i allt det mörka Lo, världen behöver såna som dig" fortsatte han och kramade mig lite hårdare "jag behöver dig" viskade han så lågt att jag knappt hörde det och plötsligt kändes det som att hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen av lycka.
Deze afbeelding leeft onze inhoudsrichtlijnen niet na. Verwijder de afbeelding of upload een andere om verder te gaan met publiceren.
~A/N~
Ett kort men fint litet kapitel, hoppas ni har en fin måndag!
