I jakten på Neonstaden

15 - Ödemarkerna

~ Jonna~

"Du vet varför han testar dig va?"
"För att han är en skitunge som tror att han vet bättre än alla andra" muttrade han surt och skruvade frenetiskt åt bulten för att få
på det lösa däcket.
Svetten rann om oss båda och humöret var inte det bästa hos någon av oss.
Hannes hade precis stormat iväg efter ännu ett bråk, men ingen klandrade honom. Vi visste att han var orolig och Carl borde hanterat honom bättre.

Jag suckade åt hans träskalliga envishet och sjönk ner i sanden bredvid honom.
"Minns du när du hittade dom?"
"Dum fråga" svarade han kort och jag fick bita mig i läppen för att inte göra stämningen ännu värre.
"Jag var ju inte en del av gänget än, men Lo har berättat en del" fortsatte jag lugnt.
"Vart vill du komma Jo?" gruffade han och slängde skiftnyckeln åt helvete, tydligen hade tålamodet avdunstat lika snabbt som vattnet i kylaren.

"Vet du varför dom vandrade ensamma, utan föräldrar?"
"Dom är inte de enda ungarna som förlorat någon."
"Vet du vad som hände?" envisades jag.
"Jag har aldrig frågat."
Jag nickade några gånger, vårat förflutna var ju ett rätt känsligt ämne och inget vi brukade prata om. Det var bättre att se framåt, men jag kände att det här var något som Carl ändå borde veta.

"Deras farsa var visst rätt våldsam."
Carl suckade och gned sin panna "vad har det med mig att göra?"
Jag sträckte mig efter skiftnyckeln och fortsatte att dra åt resten av bultarna medans jag kände hans genomträngande blick.
"Lo litar på dig, det vet du. Han lyssnar mest på Hannes såklart, men han ser upp till dig med" jag tog en paus och sneglade på honom "Hannes däremot är svårare, jag tror att han testar dig för att se om du kommer hålla ditt ord."
"Mitt ord?"
"Att du kommer stanna hos dom."

Carl suckade och lutade huvudet mot bildörren "Har jag inte det? Hur många år har det inte gått sen dess, han var en unge och nu är han är för fan vuxen Jo."
"Men är det så konstigt om han inte vågar lita på andra efter en sån sak?"
Han höjde handen och strök bort lite smuts från min kind med tummen "vad ska jag göra då?"
"Försöka förstå honom?" svarade jag med ett leende och böjde mig fram för att trycka läpparna mot hans i en retsamt snabb kyss.
Han höjde ett ögonbryn och jag såg ett tvekande leende smyga sig fram i mungipan.
"Betyder det där att du har förlåtit mig?"
"Snart" svarade jag med en axelryckning som fick honom att stöna högt.
"Hur länge tänker du pina mig..?"
"Tills du fått vad du förtjänar" svarade jag och reste mig ur sanden, däcket var på plats och det var dags att åka vidare.

"Hannes!" vrålade han ut över sanddynerna och jag insåg irriterat att han inte lyssnat på ett enda ord jag sagt.

Men efter några minuter kom den yngre mannen gåendes emot oss med fötterna släpandes efter sig och utstrålade ett sämre humör än innan"Vad?"
"Det är dags att dra."
Han nickade några gånger, utan att se på oss och hoppade in i baksätet.
Carl såg efter honom och suckade innan han gick efter honom och stack in huvudet genom fönstret.
Han sänkte rösten men öknens tystnad gjorde jag hörde honom tydligt ändå.

"Varför tömde du däcket på luft?"
Hannes slog ner blicken och lutade huvudet mot nackstödet, men visade tydligt att han inte tänkte svara.
Carl grymtade och lutade underarmarna mot bildörren "vi behöver samarbeta, för Lo's skull."
"Den pös väl ut?"
Carl bet sammanbitet ihop käken och skakade ryckigt på huvudet "antingen säger du sanningen eller så kör jag hem dig till småtjejerna, dom kan behöva en barnvakt."
"Visst, gör det" svarade han bara med likgiltig ton, men hans lugn eldade bara på Carls frustration.
"För helvete Hannes! Vill du ha hem Lo eller inte?! Va fan är det du håller på med?"

Jag stod kvar utanför bilen och bestämde mig för att inte lägga mig i. Dock höll jag med Carl, det var något med Hannes beteende som inte stämde.
"Klart jag vill" mumlade han tillslut och rättade till dom tjocka skyddsglasögonen som satt spända över pannan.
Carl slickade sig om läpparna och stod tyst och studerade honom en stund innan han öppnade munnen igen, jag såg på honom att han vägde orden noggrant.
"Är det något som du glömt att berätta för mig?"
Hannes gned sig i pannan och suckade djupt, han tvekade och jag visste direkt att Carl var på rätt spår.
"Hannes?"
Med slutna ögon och en besegrad min viskade han tillslut "han bad mig göra det."
"Vem?"
"Lo såklart."
"Vad bad han dig? Och hur fan då?"
"Han bad om mer tid."

Carl tog ett steg tillbaka men lutade fortfarande handflatorna mot fönsterkarmen "vad håller han på med Hannes, hjälp mig att förstå."
För första gången på hela dagen höjde Hannes blicken och tog ögonkontakt med honom, han skruvade på sig men såg nästan lättad ut.
"Jag ska berätta allt, men då vill jag att vi gör upp en plan tillsammans, okej?" jag insåg förvånat hur darrig han lät på rösten, som om han var nära att bryta ihop när som helst "Vi gör inte bara som du vill den här gången, för då tror jag vi förlorar honom för alltid."

Den äldre mannen nickade och öppnade dörren till baksätet och hoppade in "Jag lyssnar."