I jakten på Neonstaden

35 - Underjorden

~Lo~

Vi tar oss igenom tunnlar och gångar under jord.
Tjocka kablar och annat jag inte vill studera närmre, hänger i taket och de enda ljuspunkterna kommer ifrån ficklamporna vi bär i händerna.

Luften är tung av fukt och värme, fötterna rör sig långsamt. Nog för att jag är van vid det mesta men mörka trånga utrymmen är ingen favorit.

Min hand håller hårdare i Tristans när jag stapplar i mörkret.

"Är du okej?" frågar han oroligt men jag bara nickar, jag vill inte sakta ner. Jag vill komma fram och bort ifrån de här till synes oändliga tunnelsystemet.

Efter vad som känns som en evighet skymtas ett ljus längre bort i tunneln och hela situationen känns ironisk, som att vi är påväg mot himmelriket och frälsningen.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra om de verkligen står på vår sida.

Bakom ljusridån möts jag av nyfikna blickar men jag märker direkt hur Tristans närvaro gör stämningen spänd i det lilla lägret.

Jag ser mig omkring och förstår att det här inte är deras permanenta läger och jag misstänker att de inte litar på oss tillräckligt mycket för att leda oss dit.

"Galwa är där inne" mumlar Tom och nickar mot ett av de större tälten som är uppspända på led i den gamla tågperrongen.

Tristan nickar och leder mig bort mot tältet. Det slår mig att han inte tycks bry sig ett dugg om blickarna eller som hårda orden som dom viskar.

Rebellerna.

Jag kikar runt på dem samtidigt som jag skyndar på mina steg för att hinna med.
Dom är skitiga, ovårdade och buttra. Precis som med Tom så får jag en känsla av att dom inte är vana vid den lyx som den större delen av folket i Vegas verkar omge sig med.

Inuti tältet möts vi av tre par hårda ögon.

"Sitt" uppmanar en av männen och nickar mot två pallar som är framställda inför vår ankomst.

Utan att tveka slår Tristan sig ner på en medans jag tvekande står kvar bredvid honom med en hand vilandes på hans axel.

"Jag står helst" mumlar jag och ser mig omkring i tältet.

Ett par mörkbruna ögon som är kantade med en ram av tjocka ögonfransar studerar mig ifrån den bakre änden av tältet.
Jag kastar ett öga på mannen när han reser sig för att ta ett steg närmre oss och jag ser fascinerat på hans långa dreadlocks som sträcker sig ända ner till knävecken och vajar bakom honom när han rör sig.

Detta måste vara Galwa, inser jag när den förvånansvärt unga mannen kliver fram och blottar sina vita tänder i ett brett leende som glittrar i kontrast till hans mörka hud.

"Du behöver inte frukta oss Lo" svarar han med en lätt brytning som jag aldrig hört förut, och gör en gest mot pallen "sitt och vila dina muskler, jag vet att ni varit på flykt ett tag."

"Tack" svarar jag lågt men skruvar olustigt på mig och kliar mig under mössan "men efter allt som hänt så har jag lite svårt för instängda platser."

I Galwa's ansikte skymtas ett ögonblick av sympati innan han tar ett steg tillbaka och nickar "jag förstår, och jag är ledsen att du blivit utsatt för så mycket under ditt korta liv."

"Inte lika ledsen som jag" suckade Tristan bredvid mig och la sin hand över min "och det är därför vi är här, så jag kan gottgöra honom för mina misstag."

"Så ädelt av dig Befälhavare Kaltium" skrattade mannen som stod närmast mig. Hela hans ansikte var täckt av mörker och skuggor ifrån tältet men jag behövde inte se honom för att förstå hur mycket han avskydde min pojkvän.

"Anton, ta det lugnt, vi lovade att lyssna på honom" uppmanade ledaren och korsade armarna över bröstet.

"Jag är inte här för min egen del" svarade Tristan lugnt "allt jag vill är att återförena Lo med sin familj och jag vet att ni har erfarenhet av liknande uppdrag."

Galwa nickade samtidigt som hans blick vandrade mellan oss.

"Men är det säkert att du vill ut härifrån?"

Frågan fick mig att vackla, ville jag det? "Vilka är alternativen?" frågade jag försiktigt och lutade höften mot Tristans arm för att ta lite extra stöd.

Den tredje rebellen som stått tyst under hela samtalet tog några haltande steg för att lägga en karta på bordet framför oss. Mannen är gammal, säkert i sextioårsåldern och ser mer död ut än levande ljus med sin gråaktiga hud och framåtlutande hållning.
Han säger inte ett ord utan backar igen för att ge plats åt sin ledare.

"Vi har väntat på rätt tillfälle i många år" började han "och vi hoppas att det tillfället har kommit tack vare er."

Med nyfikna ögon reste sig Tristan för att ta sig en närmre blick på dokumentet, "så ni vill göra ett hål i stadens sköldar?" Frågade han och pekade på en markerad punkt i utkanten av kartan.

Galwa nickade och verkade vänta på fler frågor.

"Varför?"

"Vi anser att Vegas behöver störtas, vi behöver nytt blod, en ny ledning och nya lagar och regler."

"Ni öppnar skölden för att släppa in fler rebeller?" Sa han med sån tveksamhet i rösten att jag var tvungen att se upp på honom. Om han fortfarande var en högt uppsatt befälhavare så skulle den här informationen vara kritisk, och jag kunde inte låta bli att känna en sekunds oro för vems sida han egentligen stod på.

"Vi öppnar staden för alla" svarade han och jag kände mig genast svimfärdig.

"Är du galen!" utbrast jag och tog ett steg fram för att luta handflatorna mot bordsskivan "vet du vad det finns där ute?!"

"Människor," svarade han kort och verkade inte ta någon notis om min upprördhet.

"Människor som äter andra människor!" röt jag och spände ögonen i honom "du kan inte släppa in dom här!"

"Varför inte? Om dom står på vår sida-.."

"Dom står redan på Vegas sida!" kastade jag ur mig och smällde näven i bordet så att jag avbröt honom "till och med jag vet det! Dessutom bryr dom sig inte om något annat än sig själva. Ni kan inte lita på att de bara dödar era fiender, nej, dom kommer döda alla tills det bara finns dom kvar."

"Lo har rätt" suckade Tristan och gick fram till mig för att lägga en tröstande hand på min rygg "om ni vill utöka era styrkor så behöver ni kontakter där ute."

"Och hur ska vi lyckas med det?" muttrade mannen i mörkret.

"Det är lätt" svarade jag med ett leende "vi kontaktar min brorsa."

----

Det andra kapitlet var så kort 😉 så jag bestämde mig för att publicera några fler.. vi får se hur långt jag hinner idag.