I jakten på Neonstaden

20 - Bunkern

~Lo~

Det var varken en lögn eller ett påhitt för att få mig att vara tyst.
Den långe cyborg killen, med det galet perfekta håret hade faktiskt choklad hemma i en låda.
Choklad!
Något som jag bara hört talas om, något som jag aldrig ens hoppats att jag skulle få smaka på, och det var ljuvligt.

Jag låg på rygg på golvet i det lilla rummet med slutna ögon, utsträckta armar och ben och lät verkligheten försvinna när den söta smaken fyllde min mun för tredje gången.

Detta var himmelriket.

"Lever du?" den roade rösten kom bortifrån sängen och jag lyfte en arm långsamt upp mot taket för att göra tummen upp.
Jag hörde steg som närmade sig och snart kände jag hur han stod precis ovanför mig och jag öppnade ögonlocken en aning för att möta hans blick "så det krävs sötsaker för att få tyst på dig?" frågade han med ett leende som spred sig över hela hans ansikte.

Jag lät den sista fyrkanten av den bruna läckerheten smälta i munnen innan jag vågade svara "betyder det att du har mer?"
Han lutade sig ner och erbjöd en hand för att hjälpa mig upp, och jag tog tacksamt emot den för musklerna värkte fortfarande efter de senaste dagarnas fångenskap och långpromenad i solgasset.

"Jag vore riktigt korkad om jag berättade det, eller hur? Mitt enda övertag."
"Övertag?" flinade jag "har du sett dig själv i spegeln?" svarade jag och hintade mot de breda axlarna och armmusklerna som skymtade genom tyget på hans något för tajta tröja.

Han rynkade pannan och la armarna i kors över bröstet "Så du säger att du är helt ofarlig?"
"Så gott som" svarade jag glatt och såg mig omkring i rummet, det var förvånansvärt rent och prydligt där inne.
Väggarna var vita och helt utan dekorationer, golvet var grått och kalt, helt utan skräp, sladdar eller smutskläder. Men det fanns en massa skärmar och lampor som sken i olika färger, de påminde mig om min husvagn och de fick rummet att kännas rätt hemtrevligt ändå.

Det fanns en rätt stor säng med plats för två, men aldrig att jag sover bredvid honom, tänkte jag med rusande hjärta. Fan jag fick ta golvet, bestämde jag samtidigt som jag insåg att det var en riktig säng och ingen knölig madrass full med skräp. Det skulle säkert kännas ljuvligt att sova i en sådan.

I rummet rymdes även ett bord fullt av tech och en bänk med en massa skåp över och under, förmodligen en kökshörna av något slag för bänken hade karotter och burkar prydligt uppställda intill väggen.
Rummet hade inga fönster och hade varit helt mörkt om det inte var för punktbelysningen i taket och de flimrande skärmarna. Han var helt klart en tech-nörd och jag ville inte erkänna det men hans prylar var tusen gånger bättre än mina.
Det kliade något fruktansvärt i fingrarna efter att få klicka på tangenterna och undersöka varenda liten pryl som låg på bordet.

"Har du bott här länge?"
Han nickade men undvek fler frågor genom att chocka mig än en gång "vill du duscha?"
Mina ögon spärrades upp och jag stirrade stumt på honom med oförstående ögon.
"Va?"

Han strosade bort mot en dörr och öppnade den på glänt "du kan låna kläder av mig om du vill, dom är nog rätt stora, men dom duger väl tills jag har tvättat dina."
Jag tog några tvekande steg framåt och tittade in i det andra lilla rummet, där fanns en stolliknande grej och ett bås med glasdörrar.
"Tvättat mina?" upprepade jag och rynkade pannan.
Med en ögonrullning lutade han axeln mot dörrkarmen och stack händerna i fickorna "kasta ut kläderna så slänger jag dom i maskinen sen."