I jakten på Neonstaden

13 - Slätten

~ Hannes ~

Fyra timmar, det var allt jag hann ge honom innan resten av gänget började undra vart han var.

Och nu satt jag där med en skavande sten i kängan och en ännu större irritation i stolen framför mig.
"Och du sa inget förrän nu?! Vad i helvete tänkte du på Hannes?!"
Jag mötte hans irriterade ögon med ett spelat lugn, men inuti kokade jag. Va fan trodde han? Helvete, jag hade nästan fått kedja fast mig själv för att inte storma efter Lo, och nu satt han där och trodde att jag försökte jävlas med honom, med Carl. Idiot.

Sanningen var att jag hade behövt några timmar på mig att torka tårarna och börja tänka logiskt. Att försöka reda ut vad Lo höll på med var inte det lättaste, men som vanligt misstänkte jag att han gått på en känsla, eller rättare sagt, han hade följt sitt blödiga lilla fina hjärta.
Han hade ju till och med berättat för mig att han inte ville att Carl skulle få tag på Tolv och förmodligen trodde den lille skiten att dom var vänner.

Helvete Lo, tänkte jag med en suck. Vänner får man inte så lätt.

En hand landade på mitt knä och jag kastades tillbaka till verkligheten. Carls bekymrade ögon såg in i mina och han lät mycket lugnare nu "Vet du vart han är påväg?"
Jag mötte hans blick men skakade på huvudet "han har raderat allt, han vill inte att vi ska hitta honom."

"Det finns säkert sätt" mumlade han eftertänksamt.
"Men om han inte vill..."
Jag vred på huvudet och svarade Jonna "han tror att han kan fixa det här själv, att Tolv kommer lita på honom men att han kommer vägra hjälpa oss om vi dyker upp allihop."
"Han har en poäng" erkände hon och la en hand på Carls axel. "Vi kanske ska ge honom en chans?"

"Aldrig" fräste den äldre mannen och ställde sig upp "jag tänker inte lämna honom åt gamarna där ute, och vem fan vet om den där Tolv är nåt att lita på."
Han suckade och kliade sig i bakhuvudet "ni är ju för i helvete mina ungar! Jag kan inte lämna honom där ute!"
Jag rynkade pannan åt hans ord, men jag ifrågasatte dom inte. Jag visste att dom kom från hjärtat, och visst fan var jag tacksam över allt han gjort för oss, det var jag.

Med en suck ställde jag mig upp och klappade honom på axeln "Jag går ut och spårar, så vet vi åtminstone åt vilket håll vi ska leta."

"Och vi andra då?"
Carl vände sig mot Jonna "Jag vill att du följer med mig och Hannes, tjejerna klarar sig själva i några dagar."
"Visst, men dagar kan bli veckor."
"Dom vet vad som gäller" svarade han med säkerhet i rösten "och det är dags att dom tar lite ansvar för en gångs skull."
Hon höjde ett ögonbryn men sa inget, dock visste jag vad hon tänkte. Tjejerna skulle se det som en lång härlig semester.
"Jag samlar ihop förnödenheter" fortsatte han "Jonna du förbereder tjejerna."

Jag lämnade tältet och lät dom vara ifred, jag visste att dom hade mycket att prata om.
Själv hade jag mycket att tänka igenom, för jag misstänkte att Lo's planer gick helt emot vad Carl tänkte.
Skulle jag ge honom mer tid?
Med trötta steg klev jag in i husvagnen och såg mig omkring bland Lo's organiserade röra och sjönk ner på den knöliga madrassen.
"Bäst för dig att du är i säkerhet lillebror" mumlade jag för mig själv och började proppa ner saker i ryggsäcken "annars vet jag inte vad jag gör."

Jag sneglade upp på skärmarna och ryckte på axlarna, ett sista försök skulle ju inte göra någon skada.
Några minuter senare fylldes rummet av ett blått sken. Fingrarna rörde sig över tangenterna men det var ingen idé, Lo hade rensat alla spår.

Jag satt och klickade runt i tjugo minuter innan jag gav upp och slängde mig ner på madrassen igen.
En vän hade sagt åt honom att stanna hemma, eller att inte resa ensam, tankarna snurrade och kände hur pulsen ökade.
Jag var helt säker på att Tolv lurat skiten ur honom, vad som än hänt Lo så svor jag på att jag skulle göra allt i min makt för att hämnas honom.