I jakten på Neonstaden

3 - Ödemarkerna

~ Lo ~

Fötterna sjönk alldeles för djupt ner i sanden för att jag skulle kunna springa ordentligt och jag svor det allra värsta jag kunde när jag stupade i marken för sjätte gången, på allt för kort tid.

Lungorna skrek och musklerna skulle snart ge upp, men jag kunde inte ligga kvar här. Då skulle dom ta mig.
Fan om jag tänkte låta dom få fast mig och sälja mig som nån jävla gruvunge. Ett liv i Ödemarken kändes plötsligt tusen gånger bättre än ett liv under jord i en kolgruva.

"Fan, upp igen Lo!" hör jag honom skrika när hans hand tar tag runt min överarm och rycker upp mig ur sanden som rinner av mina kläder.

Sekunder senare flyger mina skor över vrakdelar och sten men jag behövde hålla all min fokus på vart jag satte fötterna för att inte falla igen. Trots det vandrade min blick åt sidan då och då, bara för att försäkra mig om att han var kvar.

Jag var nära att falla igen, men inte för att jag var klumpig. Nej, kroppen orkade inte mer, inte utan vatten. Huvudet började snurra, svetten rann och andningen blev tyngre och tyngre. Jag märkte inte ens hur jag stapplade mig fram, men snart hölls jag uppe av en stöttande hand "Där borta," pekade han och jag följde hans blick, framför oss fanns en hög med gammalt bråte, hade vi tur kunde vi gömma oss där och vänta ut dem och det var inte speciellt långt bort.
Plötsligt kändes det som om vi skulle ha en chans och vi sicksackade mellan bildelar och plåtskrot, allt för att få ett försprång.

"Ducka!" skrek han och utan tvekan kastade jag mig ner i sanden och rullade runt några varv.
Maskingevärens smatter ekade över den öppna ytan och smällarna när kulorna träffade plåten fick pulsen att öka för varje träff.
Munnen fylldes av sand och ögonen sved, men det var bara att åla vidare mot närmsta skydd.
"Är du okej?" Frågade han tyst på teckenspråk, när vi lyckats ta oss bort ur deras synfält. Jag andades tungt från ansträngningen och vätskebristen men nickade och gjorde tummen upp.

Vi satt med ryggen mot delen av en gammal flygplansvinge och plötsligt gled tankarna bort från kaoset runt omkring, folk hade visst flugit runt jorden i såna förr i tiden, åkt på något man kallat semester eller till och med flyttat till ett annat land.
Jag skulle gärna flytta från det här helveteshålet muttrade jag för mig själv och sneglade över kanten, semester lät jävligt lockande det med.

"Hur många?" tecknade han mot mig och jag höll upp händerna och visade upp sju fingrar.
Han sjönk ner på hälarna och suckade djupt, jag visste att han bara hade ett magasin kvar. Sen var det kört.
En rörelse mot radion och jag förstod precis vad han ville, så jag gav honom en liten nick innan jag började söka efter signal. Men det var lika meningslöst som för två timmar sedan, Harvarna visste precis hur man blockerade radiosignaler och dom gjorde ett frustrerande bra jobb.

Jag såg mig omkring, Hannes irritation växte sig snart olidlig bredvid mig och jag visste att jag behövde komma på en plan innan han fick för sig att göra nånting riktigt dumt. Som att riskera livet för sin lillebror.

Snabbt spände jag av mig ryggsäcken och började rota runt bland innehållet. Det mesta fanns där insåg jag triumferande, jag behövde bara en behållare och lite småskrot.
"Ge mig fem minuter" tecknade jag tyst och smög bort mot en hög med skräp.
"Vad ska du göra?!" händerna rörde sig snabbt när jag mötte hans skeptiska ögon.
"Bara uppehåll dom!" svarade jag med en ögonrullning.
"Lo?!" handen dunkade hårt mot hans bröst när han tecknade mitt namn.
"En bomb" visade jag och flinade stort.
Med en nick vände han sig om och la gevärspipan mot vingen och gjorde sig redo att täcka mig.

Skjuta hade aldrig varit min grej, jag var ärligt talat hemsk på att träffa saker. En väldigt dålig egenskap i såna här situationer, men man lär av sina misstag, så istället för att plåga mig med fler skjutlektioner så hade jag fått några andra val av Carl.
Det visade sig att jag var en grym hacker, han gav mig en dator och snart kunde jag allt från att ta ner säkerhetssystem till att programmera om någons eltandborste. Och ett plus med att sitta instängt framför en skärm hela dagarna är att man lär sig en jäkla massa. Till exempel hur man gör bomber av skrot.

När skjutandet startade höll jag precis på att dra silvertejp runt min lilla skapelse för att försegla den rostiga konservburken.
Magen protesterade högljutt när jag såg bilden på etiketten. Konstigt egentligen att kroppen reagerade så, tänkte jag. För jag hade inte en jävla aning hur varken ravioli eller tomatsås smakade.

Försiktigt kröp jag fram till min brorsa och försökte överrösta smattret från deras tunga artilleri "Jag kastar och du skjuter?"
Han nickade "sikta på snubben med hornen" ropade han tillbaka och gjorde sig redo med geväret.

"Tre... två... ett... kasta!"

--------------------------

Vad kul att du läser vidare! Glöm inta att rösta om du gillar kapitlet, det betyder så mycket för mig!