I jakten på Neonstaden

11 - Slätten

~ Hannes ~

Fötterna släpar sig hemtamt upp mot tornet, sulorna rör sig över gamla fotspår och fläckar av spilld motorolja.
Jag gnuggade mig över ögonbrynen med en brunfläckig tumme och ett omplåstrat pekfinger. Varför blev kroppen alltid tröttare efter en bra natts sömn? Som om den insett vad den saknar och kräver mer?

Stegen lufsade på ändå, fötterna visste att det inte var någon idé att lyssna på hjärnans protester. Det var jävligt länge sedan jag kunnat ge mig själv det kroppen ville ha.
Som om livet ville jävlas lite extra med mig stönade till av smärta och fräste irriterat åt den lilla stenen som smugit sig in i skon och envisades med att borra sig in i fotsulan.
Stenen fick genast smeknamnet Carl, en envis jävel som högg när man minst anade det, när man för en gångs skull trodde att dagen kanske skulle börja bra den här morgonen.

Fast det var ju mitt eget fel, erkände jag bittert och lät stenen vara kvar. För att jag var så sjukt trött, och för jag kunde inte låta bli att jävlas med Carl. Fast jag visste att jag skulle få igen för det, men jag klarade inte av hans jag-vet-bättre attityd. Det var som att hälla en hel jävla flaska tändvätska på min pyrande glöd.

Ögonen gled upp mot tornet där jag tillbringat de senaste nätterna och hjärtat mjuknade lite när jag tänkte på alla gånger Lo kommit upp och gjort mig sällskap där uppe, trots att han jobbat minst lika hårt som mig hela dagen.
Nu var det ombytta roller, Lo hade erbjudit sig att ta vakten, och för en gångs skull hade jag fått vila ut.

Borde jag visa min tacksamhet? Jag sneglade bort mot köket och lyfte handen i en nonchalant vinkning till Fia som stod böjd över skitiga grytor.
"Är frukosten klar?"
Hon himlade med ögonen till svar och slog ut med armarna "Din tur att diska sötnos."

Jag stönade till och tog ett steg tillbaka, men visste att jag hållit mig borta från de brända bottnarna allt för länge. Och sånt gav konsekvenser.
"Jag ska bara väcka Lo..."
Hon sneglade upp mot tornet "Hade han vakten i natt?"
Jag nickade och fiskade upp en torr frukostranson ur bakfickan, som jag genast började gnaga på.
"Betyder det att han är klar med letandet?"
Jag ryckte på axlarna "det vet bara han och Carl."
Hon lutade huvudet åt sidan och log slugt "Officiellt kanske, men alla vet att ni är tajtare än så."

Jag skakade på huvudet och lipade retsamt åt henne innan jag fortsatte min promenad bort mot trästegen, den rangliga konstruktionen som ledde upp i det väderbitna tornet.
Om man nu kunde kalla det ett torn.
Det var fyra pålar med en avsats, ett räcke, en segelduk och lite lådor travade på varandra. Men det fyllde sin funktion, vi hade utmärkt sikt och skulle märka om någon okänd närmade sig.

"Om du sover så förtjänar du en örfil" ropade jag med den allvarligaste rösten jag kunde åstadkomma, men jag misstänkte att leendet förstörde tonläget.

Visst kunde han reta mig till vansinne och ofta så kokade jag av ilska av hans idiotiska små påhitt. Men jag hade aldrig höjt handen mot honom.
Aldrig.
Så mitt tomma hot var poänglöst, mer tänkt som en dålig variant av en väckarklocka.

Fem steg kvar, tänkte jag och lät benmusklerna kämpa lite till.
Ingen rörde sig där uppe, men jag visste att att han hade hört mig, han hade alltid varit den lättväckta typen.

När fingrarna gled över golvplankorna och jag kunde dra mig upp genom hålet i golvet så registrerade mina ögon direkt hur ekande tomt tornet var.
"Va fan Lo" muttrade jag och spanade ner mot lägret "du vet bättre än att lämna tornet innan avlösningen."
Med en suck slog jag mig ner på en av lådorna och väntade på att han skulle dyka upp med andan i halsen och en vanligtvis dålig bortförklaring.

Jag drog upp ännu en torr, grå pappliknande kaka ur fickan och fyllde munnen med dess beska smak. Varenda liten fuktpartikel i munnen sögs upp och jag började frenetiskt leta efter någon gammal kvarglömd vattenflaska.
Utan resultat letade jag vidare bland ammunitions lådor, kvarglömt skräp och lappade filtar. Fingrarna rörde sig från låda till låda, tills mina ögon landade på en smutsfläckad hopvikt papperslapp med mitt namn skrivet stort över halva sidan.
Hjärtat stannade när jag såg den, jag behövde inte ens läsa vad han hade skrivit, jag visste.

Mina fötter frös fast i golvet trots att kroppen skrek åt mig att springa efter honom.
Helvete! Den där jäveln Tolv måste ha lurat skiten ur honom!
Jag såg i mitt inte hur han satt kedjad i väntan på att bli grillad över någon öppen eld, eller nedkastad i ett mörkt jävla hål. Han var ju rätt tanig, min lillebror, dom kanske hellre lät han gräva efter kol än att äta honom?

Jag skakade ur mig alla sjuka tankar och sträckte mig efter lappen med darrande fingrar.

Förlåt mig Ness, inledde han det jävla brevet och bara det fick mig att vilja ruska om honom riktigt hårt.
Jag gör det här för vår framtid, jag hoppas att du kan lita på mig även om jag ljög för dig.
Men du vet i ditt hjärta att jag aldrig skulle göra det om det inte var viktigt!
Så snälla säg inget till Carl.. för jag behöver lite tid.

Jag lovar att jag kommer tillbaka.
/Lo

Jag läste igenom lappen tre gånger till innan jag suckade och sjönk ner på golvet med en duns.
"Din lilla idiot" sa jag högt för mig själv och lutade huvudet bakåt mot det instabila lilla räcket med tårar brännande bakom ögonen. "Du kan inte lova en sån sak, inte om du är ensam i Ödemarkerna."