I jakten på Neonstaden

39 - Underjorden

~Tristan~

"TK-12?"

Rösten som ekade ut genom den trånga tunneln fick min puls att skena iväg, helvete, dom hade hittat oss.

Utan att tveka började jag gå mot soldaterna som fyllde upp öppningen i den smala tunneln.

"Archon.." muttrade jag och mötte ögonen på killen som varit en av mina bästa vänner.

"Tristan..." vädjade han och tog ett steg fram, "va fan håller du på med?"

"Jag gör det rätta" svarade jag kort och bestämt.

"Och hur fan vet du vad som är rätt?" Muttrade han och tog ett steg framåt.

Lo hade precis fått tillbaka ett meddelande ifrån Carl och vi båda hade tagit oss upp genom tunnelsystemet för att få bättre täckning. Några hundra meter bakom mig satt han precis just nu och diskuterade vår framtid med sin pappa, och jag visste att han behövde all tid han kunde få för att allt skulle bli så bra som möjligt för dom.

"Jag?" Fräste jag tillbaka "har du sett vad som händer runt omkring oss?"

"Tristan, du kan inte offra oss alla för en tillfällig flirt!" utbrast han men orden fick pulsen att rusa inuti.

"Så jag ska offra honom till något jävla forskningsprojekt som ska förlänga livet på jävlarna som redan har allt dom kan önska sig?! Hur fan är det rättvist Nate?"

Vapnen sänktes en aning och blicken mjuknade på honom "vi är alla döende Tristan."

"Va fan snackar du om?"

"Det är något med solen och strålningen" han suckade och slog ut med armarna "jag vet inte Tolv, men vi kommer förmodligen dö, allihop."

"Men Lo är lösningen på problemet?" viskade jag med tvivel i rösten.
I mitt huvud kändes det som dålig propaganda och politiskt svammel för att rättfärdiga mord på barn och unga vuxna för att samla gener till elitens växande bank för plastikoperationer och gud vet vad.

"Har jag någon gång ljugit för dig Tolv?"

Jag skakade på huvudet men påminde mig om vilken sida jag stod på "Men då var jag en av er, och det är jag inte längre Nate. Jag är säker på att du fått order att tillfångata mig och Lo till varje pris, kanske till och med döda mig för att komma åt honom."

"Det vet du att jag har" svarade han lugnt "men jag försöker undvika det."

"Jag kan inte ge honom till dig Archon" suckade jag och gjorde mig redo för att försvara mig "jag älskar honom."

Min vän nickade och höjde geväret "jag vet Tristan, jag vet."