~Tolv~
Skruvmejseln rörde sig monotont mellan mina fingrar men skruven verkade inte vilja fastna hur många varv jag än snurrade den.
Som en kalldusch påminde den mig om mitt liv, hur jag stod och stampade utan att komma någonstans fast i ett ekorrhjul jag inte kunde ta mig ur.
Med en suck släppte jag verktyget och drog fingrarna genom håret innan jag lutade armbågarna i bordsskivan med en duns.
Jag hade aldrig haft så svårt att fokusera förut, men plötsligt var huvudet fullt av annat, tankarna gick hela tiden tillbaka till Lo.
Jag kastade ett snabbt öga bort på killen som satt på min säng och fipplade glatt med en gammal spelkonsoll jag hittat i skrothögen.
Jag kunde inte låta bli att le, han var så sött oskyldig att hjärtat brast när jag tänkte på vad jag gjorde mot honom.
Rättare sagt vad jag skulle göra.
Texten satt som etsad bakom hornhinnan trots att meddelandet var borta för länge sedan,
"En bil är på väg för att plocka upp tillgången."
"Tror du vi kan koppla upp den mot din skärm?"
Hans röst fick mig att rycka till och jag svarade irriterat "jag är upptagen med din jävla Länk om du har glömt det."
Han höjde blicken, säkert förvånad över mitt humör, men jag kunde inte göra något åt det. Någonting inuti mig höll på att brista.
"Okej, men får jag försöka?"
"Gör va fan du vill" fräste jag och gnuggade mig i pannan med fingrarna.
Med tvekande steg gick han fram till mig och snart kände jag en liten hand på min axel "om det är svårt så kanske jag kan hjälpa till? Jag har gjort sånt förut" mumlade han mjukt och orden fick mig att hålla andan.
Va fan hade han gjort för att förtjäna det här?
Inget! Han var helt jävla oskyldig och jag var ett stort jävla monster.
Jag blundade hårt och skakade på huvudet innan jag tvingade fram ett "tack" och sköt den halvfärdiga arm-Länken mot honom innan jag reste mig och gick bort mot badrummet.
Det iskalla vattnet rann ner över mitt ansikte och kylan fick nästan huden att domna bort.
Jag stirrade in i mina rödgråtna ögon som mötta mig i spegeln och skakade tvivlande på huvudet.
Hur kunde jag ha låtit det gå så här långt? Vad fan tänkte jag? Skulle jag verkligen låta dom hämta honom?
Jag bet mig i läppen och slog ner blicken, fan heller, dom skulle inte få honom!
Med stora steg stormade jag ut ur badrummet och öppnade dörren med en smäll.
"Plocka ihop dina saker Lo" ropade jag till honom och han reste sig så hastigt att stolen föll bakåt och stolsryggen small mot golvet "vi måste dra... nu!"
YOU ARE READING
I jakten på Neonstaden
מדע בדיוניI en värld utan regler. Vissa av dom var tillräckligt gamla för att minnas hur det var innan allt blev till sand och öken. När det fanns städer, samhällen och mataffärer. Nu fanns det sand, stekande sol och mer sand. Lu och hans brorsa är skrotletar...
