I en värld utan regler.
Vissa av dom var tillräckligt gamla för att minnas hur det var innan allt blev till sand och öken.
När det fanns städer, samhällen och mataffärer.
Nu fanns det sand, stekande sol och mer sand.
Lu och hans brorsa är skrotletar...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
~Lo~
Femton måltider hade jag fått, fem frukostar, fem luncher och fem middagar. Jag chansade på att det gått fem dagar, men det var omöjligt att veta.
När det var dags att sova så släckte dom lamporna, det var den enda indikationen på att dagarna gick. Annars var allt så abstrakt, det kändes som en dröm. Jag mindes knappt hur solen kändes längre, och jag hade vant mig vid den svala luften i rummet.
Min hud var så brun jämfört med min vita omgivning och huvudet kändes så kalt utan mössan. Jag tvingade bort den övergivna känslan gång på gång där jag satt på det hårda golvet.
Jag hade fått en madrass, en kudde och en filt. Män och kvinnor i vita rockar hade besökt mig flera gånger, dom tog blodprov och skrapade med små pinnar i halsen så jag fick kväljningar. Men jag var lättad, än så länge var det inte så farligt. Buren hos Harvarna hade varit värre.
Det som var värst var frågorna som jag inte fick svar på och längtan efter Hannes och Carl.
Jag undrade vad dom gjorde, hade dom börjat leta efter mig? Hade dom hittar fram till bunkern? På ett sätt hoppades jag det, då kanske dom kunde hitta fler, sätta ihop dom till ett stort hus som alla fick plats i och få ett drägligare liv. Det var min dröm, det jag fantiserade om hela dagarna och jag önskade av hela mitt hjärta att det skulle bli så, då var allt inte förgäves och då skulle det inte vara så hemskt att sitta här ändå. Om jag bara kunde få lite svar.
Mina dagdrömmar avbröts när en vakt kom in med en bricka. Jag sneglade upp på henne men gjorde inga försök att röra mig. "God morgon" sa den vithåriga kvinnan när hon ställde ner brickan på golvet och försökte möta mina ögon "du ska få duscha idag" fortsatte hon "jag hämtar dig lite senare." Förvånat såg jag upp på henne, det var första gången någon pratat med mig sen jag kom dit. Det var en ny vakt och hon såg vänlig ut, "Vart är Tristan?" kastade jag ur mig utan att tänka mig för. Hon la huvudet på sne och såg fundersamt på mig en stund innan hon tog ett steg fram och satte sig på huk framför mig och verkade överväga om hon skulle svara på min fråga.
"Han är inlåst precis som du." "Men han är en av er..." utbrast jag förvånat. "Ja, men han är stämplad som förrädare nu" svarade hon och hennes ansikte fylldes av sorg. "På grund av mig?" viskade jag fram och kände hur tårarna brände bakom ögonen.
Hennes panna rynkades och jag kände hur ögonen gled forskande över mig för att analysera den lilla patetiska killen som satt framför henne. Det var i alla fall vad jag trodde. "Du bryr dig om honom?" frågade hon med en förvånad underton och jag kände hur kinderna hettade. Hon väntade inte på mitt svar, istället fortsatte hon att svara på min fråga. "Jag vet inte varför han tog beslutet att skydda dig Lo" suckade hon "jag känner Tristan, han gör aldrig något halvhjärtat. Så ja, på grund av dig, men förmodligen för att det var det rätta." "Vad menar du?" "Känn ingen skuld för det här" sa hon med ett leende och reste sig för att gå mot dörren "allt kommer lösa sig ska du se."
Jag sträckte mig efter brickan och doppade den mjuka brödbullen i koppen med sött, varmt te. Maten och vaktens leende fick hoppet att tändas i mig igen. Något var på väg att hända, och vad det än var så skulle jag vara beredd.
