I jakten på Neonstaden

18- Ödemarkerna

~ Lo ~

Ögonen kändes ovanligt pigga när solstrålarna trängde igenom vårt tillfälliga hem och sken rakt in i mitt ansikte.

"Vaken?"
Jag nickade några gånger och reste mig försiktigt för att testa mina ömma muskler. De protesterade mot mina första rörelser, men efter en stunds stretchande hade de mjuknat upp lite och jag rörde mig som vanligt.

"Så vad är planen?"
Tolv mötte min blick och ryckte på axlarna "det här är väl en del av din plan, eller?"
"Jag antar det" svarade jag och kliade mig i nacken och rättade till mössan "men du blev liksom inkastad mitt i allt, du kanske hade annat att göra" svarade jag lite avvaktande.

Han höjde ett ögonbryn och jag kände hur pulsen ökade lite när svaret inte kom lika fort som jag hade velat.
"Jag valde att hjälpa dig" sa han och vände sig bort "det var ingen som tvingade mig."
Jag la huvudet på sne och kunde inte låta bli att undra varför, och innan hjärnan hunnit registrera vad jag gjorde hade munnen öppnat sig och ställt frågan rakt ut.
"Varför hjälpte du mig ens?"

Han skulle just packa ner de sista sakerna i ryggsäcken men stannade upp mitt i rörelsen och vände ansiktet mot mig. Hans röst var inte otrevlig, kanske något känslolös, samma sak med hans ansiktsuttryck. Han var inte stel eller kall, mer neutral när han svarade "Varför inte."

Jag väntade en stund för att se om han skulle utveckla sitt svar, men insåg snart att det var allt jag fick.
Så jag fiskade upp en proviantbit ur fickan och bestämde mig för att svaret fick räcka, tills vidare. Dock fanns det annat jag ville ta reda på, killen framför mig var ett riktigt mysterium.

Jag studerade honom när han spände på sig ryggsäcken på ryggen och började flytta på plankor och plåtbitar för att röja fram en utgång åt oss.
Hur kunde han vara så stark, så orädd och så lugn? Och hur i helvete kunde hans hår vara så vitt och rent i den här jävla öknen, tänkte jag med ett bubblande skratt som ofrivilligt lämnade mina läppar.
Han vände sig och gav mig en frågande blick.
"Jag är fri" svarade jag med ett brett leende och kände hur alla spänningar släppte ut min taniga lilla kropp.
Han besvarade mitt leende och nickade "kommer du?"

Hans korta svar fick huvudet att fyllas med fler frågor och jag kunde inte låta bli att ställa dom, ett enormt sug efter mänsklig kontakt hade börjat växa i mig. En längtan efter att få prata med någon och bara få vara jag, vara något annat än en fånge, en hacker eller någons lillebror.

"Bor du långt härifrån?"
"Nej" var allt han svarade innan han klev ut ur bussen och jag följde honom ut i solljuset.
"Bor du ensam?"
"Det vet du."
"Men saker kan ha ändrats sen vi snackade sist."
"Det har dom inte."

Tolv drog upp den mörkgrå tröjärmen och började fippla med sin I- länk som sken upp på underarmen, han måste ha kollat kartan eller en kompass för snart började han gå målmedvetet mot ett håll.
Han gick så snabbt att jag fick halvspringa efter.
"Ehm du, är det okej om jag följer med dig?"

Han ryckte på axlarna "du väljer själv."
"Finns inte så många bra alternativ" mumlade jag "jag vet inte ens vart jag är."
Han stannade till och sneglade bak på mig "du kan följa med mig hem så fixar jag en ny länk till dig. Sen är det upp till dig vad du gör."
"Okej, det låter som en plan" svarade jag med ett ivrigt leende.
Med en ny I-länk skulle jag kunna uppdatera mig med allt jag behövde för att klara mig själv, eller låta Hannes hitta mig, om det var det jag ville.

Jag studerade hans ryggtavla där han gick några steg framför mig.
"Hur hittade du mig?"
"Dom stängde inte av länken förrän ni var framme i lägret."
"Det var ju tur."
"Dom är rätt korkade" konstaterade han torrt.
"Jag antar det" svarade jag med en djup suck "dom är en hel del andra saker med."

Han var tyst ett tag och jag såg hur var enda ryggmuskel spändes genom tröjans tunna tyg "Dom var för många."
Jag nickade förstående men jag kunde inte låta bli att känna mig genom rutten som inte ens försökt rädda dom andra.
"Och jag var ju knappast i form att hjälpa någon" suckade jag vidare.
"Nej."
"Det är synd bara, ungarna där inne behövde få se att det finns lite godhet i världen ändå."
"Varför? Till vilken nytta Lo?"

Jag stoppade händerna i fickorna på mina sandfärgade chinos och kisade upp mot den helt molnfria himlen "för att hålla hoppet uppe" svarade jag med en ton av självklarhet i rösten "man måste ju hitta något att leva för."

"Och du kallade mig unik" flinade han och himlade med ögonen åt min optimism.
Men jag ignorerade hans roade och lite nedlåtande ton, och började nynna på en av mina favoritlåtar. De tunga stegen kändes alltid lite lättare då.