I jakten på Neonstaden

9 - Slätten

~ Lo ~

"Igen" sa han bestämt och spände ögonen i mig från andra sidan bordet.
Vi satt i skjulet som stod uppställt ovanpå min husvagn, rummet som Carl delat med min storebror innan Hannes tröttnat på gubbens temperament.

"Jag har sagt allt jag vet" stönade jag och slog ner blicken för att pilla på besticken.
"Så du har pratat med Tolv?"
"Jag sa ju det."
"Sluta vara stöddig" svarade han hårt "och det är en han, en person?"
"Ja, en människa."
"Och du vet vart han är?"

Jag tvekade lite och började skapa en liten skåra i den slitna bordsskivan med tumnageln.
"Jag fick upp nåt på scannern, men jag är inte säker" mumlade jag lite osäkert.
"Larv, du är alldeles för duktig för att missa en sån sak" han lutade sig framåt och knackade mer knogen i bordet "vad är det du döljer för mig pojk?"
"Jag är bara osäker."

Han suckade och lutade sig bakåt i den slitna gamla skinnsoffan, som en gång varit ett baksäte i en halvstor gammal bil.
"Jag gissar på att han lurat i dig en massa nonsens, att du tror att ni är vänner och att du inte vill förlora er nya vänskap?"
Mitt hjärta började plötsligt slå snabbare inuti min bröstkorg och jag försökte att se känslolös ut, så jag fortsatte mitt monotona arbete med att skapa små skåror i träskivan.
"Du är knappast den förste lille naiva pojkvaskern som går på något sånt Lo" sa han med en skymt av sorg i ansiktet "han vill inte vara din vän, alla här ute är bara ute efter en sak."
"Överleva" muttrade jag och såg upp på honom.

Carl nickade innan han tog upp tallriken med gröt från bordet och började sleva i sig den gråa, smaklösa sörjan.

"Jag vill inte bli som dom" viskade jag lågt.
"Som vilka?"
"Som klanerna."
Han ställde ner tallriken så att den buckliga plåten gav ifrån sig ett metalliskt ljud mot bordsskivan.
"Jag kommer inte tortera stackarn, eller äta honom Lo" skrattade han "förhoppningsvis är han behjälplig och gör som jag ber honom."
"Men om han inte är det?" frågade jag försiktigt och kände hur tiden nästan stannade medans jag väntade på hans svar.
"Då finns det humanare sätt att dra ur honom informationen, utan att skada honom."

Fysiskt, tänkte jag och var samtidigt mycket väl medveten om vad som kunde hända med någons personlighet efter en sådan informations extraktion.
Många blev galna eller helt apatiska, inget jag önskade skulle hända någon. Verkligen inte Tolv.

Carl tog upp tallriken och började äta igen, samtidigt som han lät ögonen glida över mig och jag rös av att han synade mig så intensivt.
"Du har varit inne för mycket Lo, du behöver få lite färg på kinderna igen."

Jag nickade lite och reste mig upp "Och sova lite" svarade jag trött "jag sammanställer allt i morgon, sen kopplar jag upp det till din slinga."
"Bra" svarade han med ett leende "du har gjort ett bra jobb Lo, jag är stolt över dig."
"Tack" svarade jag och tvingade fram ett leende. Inte för att jag ogillade honom, tvärt om. Han var som en pappa för mig och att höra att han var stolt över mig var en enorm boost för självförtroendet. Jag skulle nog inte gå så långt som att säga att jag älskade honom, men nära nog.

Det var därför jag fick kämpa med leendet, för inuti höll jag på att göra upp en helt egen plan. En plan som skulle få Carl och dom andra att hata mig.
Jag skulle ge mig av.

Jag gled ner för stegen som vanligt och fötterna landade i sanden med en duns.
Planen var att jag skulle låtsas sova bort eftermiddagen och undertiden skulle jag packa allt jag behövde, föra över all information till min slinga och radera alla spår. Sen skulle jag erbjuda mig att ta nattvakten.

När alla sov, då skulle jag dra.

Jag gjorde det för deras skull, intalade jag mig. Om jag lyckades träffa honom och bli bättre vän med Tolv så skulle han säkert ändra sig och hjälpa mig.
Om inte han själv ville med till Vegas så kunde han ju bara lära mig hur jag skulle göra för att ta mig in, hur svårt kunde det vara?