I en värld utan regler.
Vissa av dom var tillräckligt gamla för att minnas hur det var innan allt blev till sand och öken.
När det fanns städer, samhällen och mataffärer.
Nu fanns det sand, stekande sol och mer sand.
Lu och hans brorsa är skrotletar...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
~Lo~
Jag stirrade förtvivlat på Tristan med vidöppna ögon och skräcken fyllde min kropp när jag desperat försökte hålla mig kvar i hans tröja. Men fingrarnas grepp om tyget var ingen match för soldaterna som plötsligt ryckte upp mig ur hans famn och släpade mig över golvet mot dörren.
Jag ville skrika och sparka men livet hade lärt mig att det oftast straffade sig, var man tyst slapp man knän i revbenen och knytnävar i magen.
Jag knep ihop ögonen och kände hur magen vände sig ut och in.Vad i helvete skulle hända med mig?
Halvspringandes försökte jag hålla jämn takt med mina fångvaktare. Men det var svårt. Inte för att de gick så fort, eller för att jag var nära en panikattack. Nej, det var min omgivning som bländade mig.
Allt var vitt eller ljust grått, precis som soldaternas uniformer. Golv, väggar, tak och lampor, till och med dörrarna sken i det starka syntetiska ljuset. Och allt var skinande rent.
Jag var inomhus, det visste jag. Men var jag i Vegas? Fan vad jag önskade att Tristan kunnat berätta något på vägen hit och jag förbannade kragen dom hade satt på honom för hundrade gången. Jag bet mig i underläppen så att blodsmaken trängde fram mellan tänderna. Han var en av dom, hade han lagt ut chippet som ett lockbete? Var det meningen att jag skulle hitta honom? Var det hans strategi?
Plötsligt svängde dom och så gott som kastade in mig i ett rum som liknade bunkerns badrum. Där fanns liknande duschar men det var flera på rad.
"Ta av dig" befallde en av dom och ställde sig med armarna i kors framför dörren, den enda ingången till det kakel klädda rummet. Jag såg mig förtvivlat omkring men insåg att jag inte hade något val och tassade bort mot ett av båsen. I skydd av duschväggen lät jag kläderna falla mot golvet och kände det ljumma vattnet skölja över min kropp.
Rummet var alldeles tyst förutom vattnet som spolade mot min kropp. När jag var helt ren och löddret var bortspolat stängde jag av kranen och en av soldaterna kom fram med en handduk. Generat sneglade jag mot honom, men han höll blicken fäst ifrån mig, som om han ville visa mig lite medlidande. Jag torkade mig snabbt och knöt handduken runt höften.
"Det finns rena kläder där borta" sa han och pekade mot en bänk som stod längs med väggen. Jag nickade en gång och gick bort mot högen för att klä på mig.
Soldaten följde efter mig och ställde sig vaktandes bredvid mig, beteendet förvånade mig. Vart trodde dom att jag skulle ta vägen? Jag sneglade upp på honom efter att jag dragit på mig de vita bomullsbyxorna, han såg ung ut kanske nåt år äldre än mig.
"Jag heter Lo" mumlade jag och sökte hans ögonkontakt.
Soldaten sneglade bort mot dörren där hans partner stod innan han viskade "om du är rädd om dig så borde du vara tyst."
Jag nickade lite och drog en kritvit kortärmad tröja över huvudet.
"Är Tristan okej?" viskade jag och rynkade pannan, förvånat mötte soldaten mina ögon och tog ett steg närmre "så det är sant, ni är vänner och han försökte hjälpa dig att fly?"
Jag bet mig i läppen och insåg att jag inte borde ha sagt något, fan, jag kanske gjorde mer skada än nytta när jag frågade om honom. Men oron gnagde i mig.
Han suckade och pekade mot ett par grå strumpor "dom kommer förhöra honom, mer än så vet jag inte" svarade han lågt.
Jag drog på mig strumporna och sneglade bort mot min klädhög. Mössan!
"Jag behöver en sak..."
"Dina kläder kommer brännas" svarade han, med en mycket hårdare röst "dom är kontaminerade."
"Va?" jag tog ett stapplande steg mot den sandiga tyghögen, när han plötsligt tog ett hårt tag om min nacke och puttade bort mig mot dörren "dags att gå" muttrade han surt.
Vi gick genom fler långa upplysta korridorer, jag ville fråga fler frågor men jag vågade inte. Den äldre av dem såg bistrare ut och jag var inte dummare än jag förstod att den unga killen hade tagit en risk när han pratade med mig. Jag fick känslan av att han brydde sig, lite i alla fall. Varför skulle han annars ha visat en gnutta medmänsklighet.
Jag hann inte tänka mer innan vi var framme vid en dörröppning som ledde till ännu ett vitt rum. Och jag hann knappt andas innan dom slängde in mig i det celliknande skrymslet och låste dörren efter sig.
Ensam igen, på en plats jag alltid drömt om, fantiserat om. Skulle jag få se resten av Vegas? Eller skulle jag sitta här i det bländande vita rummet och ruttna bort tills dom fått det dom var ute efter.
Jag hasade mig ner längs väggen och drog upp knäna under hakan. Jag var van vid sol och värme och det här rummet kändes iskallt och sterilt, något som jag aldrig upplevt förut. Hur många gånger hade jag inte önskat att jag skulle få känna ett svalt golv, frisk luft och ha rena kläder. Men inte så här, allt jag önskade nu var att få komma hem. Platsen skrämde mig. Allt var så annorlunda, människorna så kalla och svåra att förstå sig på.
Tillslut slumrade jag till med kinden mot underarmen och drömde mig bort till min lilla husvagn. Jag vet inte hur länge jag sov, om det var natt eller dag. Där inne fanns inga fönster och jag hade ingen som helst aning om det gått timmar eller dagar när jag vaknade.
Allt kändes hopplöst, men värst av allt var nog mitt brustna hjärta. Jag mindes hur tacksam jag känt mig när Tolv räddat mig från Harvarna, men på ett sätt kändes livet i en kolgruva bättre än det här.
A/N --------
Så, äntligen ett nytt kapitel. Av någon anledning var det jätte svårt att skriva just det här 😅 men så är det med vissa kapitel.
