Kapitel 22

862 29 13
                                    

Kapitel 22

Det hände för mycket på en gång. Bilen med Marina for iväg och i samma ögonblick rusade en gammal kvinna rakt ut i gatan framför dem, och framför en bil som just rivstartat.

Aziza såg hur den gamla damen flög över biltaket och landade med en dov duns i asfalten. Aziza stirrade på den gamla damen. Hennes peruk hade nästan åkt av och det var något bekant med kvinnan.

Hon såg från kvinnan tillbaka till taxin som just försvann runt hörnet.

"Vad är det? Kom! Skynda dig!" sa Martin, som hade hejdat en taxi.

Nu stod han och höll upp passagerardörren och väntade på att hon skulle hoppa in. Aziza visste att det var precis vad hon borde göra, om de någonsin skulle ha en chans att få tag på Marina och den som hade fört bort henne. Samtidigt kände hon ansvar för kroppen som låg på gatan. Nu såg hon blodet som kom från huvudet och färgade den grå peruken rödbrun.

Jag har ingenting med den här kvinnan att göra. Det är Marina jag är skyldig att hjälpa. Det är mitt fel att hon har blivit bortförd.

I den stunden önskade Aziza att hon aldrig hade sagt ja när lärarvikarien hade frågat om alla i klassen gick med på att låta sig fotograferas. Om hon hade sagt nej, hade även Marina vågat säga nej och då hade allt det här aldrig hänt.

Det kändes tungt att allt ansvar vilade på henne. Om hon inte hade lagt upp Marina på mängder av sociala medier utan att fråga henne, då hade den här mannen säkert inte hittat henne. Aziza önskade att hon kunde vrida klockan tillbaka och göra allt ogjort. Egentligen behövde hon bara vrida klockan tillbaka några ögonblick, tillräckligt långt för att hinna ta sig fram till Marina i tid.

"KOM!" skrek Martin, som nu hade ena foten inne i taxin. Han stod böjd som om han vilket ögonblick som helst var beredd att slänga sig in i bilen.

Aziza tittade tillbaka på kvinnan. Folk började sakta närma sig kroppen. Bilens förare satt med händerna fästa på ratten och huvudet lutat mot den. Han verkade inte vilja gå ut ur bilen för att se hur det hade gått för den han hade kört på.

Folk stannade några meter ifrån kvinnan. Aziza kunde nu bara skymta henne mellan människorna. Men hon såg tillräckligt för att förstå att hon inte kunde lämna kvinnan.

"Åk du! Jag stannar. Jag måste ta hand om henne!" sa Aziza och nickade mot den livlösa kroppen.

"Men det är en helt okänd person, du kan inte stanna här, vi måste efter Marina!" sa Martin, som nu hade rätat kroppen och tagit ut foten ur bilen.

"Ska du med eller inte?" sa taxichauffören irriterat.

Martin såg sig om. Av Marinas taxi syntes inte ett spår och det stod folk och väntade på taxi. De blängde irriterat på honom. Han suckade och svarade.

"Nej, det ser inte ut som om jag ska det."

Aziza log mot honom och vinkade. Martin skyndade fram till henne. I samma stund som han slöt upp vid hennes sida, började hon gå mot den påkörda kvinnan.

"Vad är det för speciellt med den här kvinnan, varför bryr du dig inte om Marina?" sa Martin.

Han tog tag i Azizas arm för att hejda henne, men hon drog sig ur hans grepp och fortsatte.

"Hon är viktig. Jag känner det på mig", sa Aziza.

Martin suckade och följde med. De klämde sig mellan personerna som stod runt kvinna. Aziza satte sig på huk bredvid henne och drog försiktig av peruken helt och hållet. Hon flämtade till när hon såg personens bleka ansikte.

"Martin! Det är Marinas mamma."

Martin satte sig genast på huk bredvid henne, för att i nästa stund resa sig och springa de få stegen fram till förardörren och slita upp den.

"Kom ut din fega jäkel och se vad du har gjort. Du har dödat min flickväns mamma!" skrek Martin.

Aziza tittade upp och såg förvånat på honom. Flickvän? Hade Marina en pojkvän hon inte hade berättat om?

"Hon bara sprang rakt ut i gatan!"

Aziza såg på den äldre mannen som lutade sig fram över henne och Marinas mamma och tilltalade henne. Det grå håret behövde klippas och polisongerna ansas. Han hade varma, ärliga ögon som såg sorgsna ut.

"Vad sa du?"

"Hon stod stilla och skakade medan hon stirrade rakt fram. Jag trodde hon var sjuk, så jag gick fram och lade handen på hennes arm och frågade om jag kunde hjälpa henne. Då slängde hon blindkäppen och rusade rakt ut i gatan. Hon kunde inte ha sett något när hon rusade framför bilen. Föraren hade inte en chans att stanna. Fast han borde inte ha kört så fort här bland alla människor."

Aziza stelnade till. Tankarna for fram och tillbaka. Kunde det vara så att föraren av den här bilen på något sätt samarbetade med mannen som fört bort Marina? Hade bilföraren avsiktligt stampat på gasen och kört på Marinas mamma?

"Ring polisen! Och ambulansen!" sa hon och såg ned på den livlösa kroppen.

I den stunden önskade Aziza att hon hade gått med i Röda korsets ungdomsavdelning som hennes mamma hade tjatat på henne om. Då hade hon fått lära sig första hjälpen, då hade hon vetat vad hon skulle göra. Fanns det inte något som hette framstupa läge, något som skulle underlätta för den skadade att andas? Hur lade man personen då?

"Du ser villrådig ut, kan jag hjälpa dig?" sa mannen som tidigare hade talat till henne.

"Kan du något om sjukvård, om hur man får henne att andas lättare? Om du kan se efter om hon lever, om hon är allvarligt skadad, om..."

Då kom gråten. Aziza kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. Marina var kidnappad. Hennes mamma ihjälkörd. Och allt var hennes fel.

Mördande fotoDär berättelser lever. Upptäck nu