Mördande foto

Kapitel 13

Marinas mamma, Linda, skruvade oroligt på sig. Ända sedan hon hade fått reda på att Marinas foto låg på nätet hade det känts som om någon förföljde dem. Hon var tacksam över att de än så länge inte behövde oroa sig för pengar, de hade så det räckte ett bra tag till. Ännu behövde hon inte söka jobb, utan kunde hålla sig undan och bara gå ut för att göra det nödvändigaste.

På nytt hade hon ändrat utseende. Hon hade köpt en gråblond peruk, vars hår gick till axlarna. Lagom långt för att hon skulle kunna sätta upp den i en snygg frisyr, tillräckligt kort för att inte vara irriterande.

Hon hade just kommit hem från promenaden till Malmö centralstation, där hon hade köpt en rejäl bunt med dagstidningar. Nu lusläste hon dem för att se om han var dem på spåret. En gång hade han lagt ut en notis under Personligt. Ord som riktades till henne och lät helt vardagliga i andras öron. Men när hon läst dem hade hon skälvt till och det hade känts som om hon skulle gå sönder.

Han skulle aldrig sluta leta efter dem.

Det var ett under att de hade lyckats hålla sig undan i så här många år. Marina hade inte varit mer än två år, hon hade inget minne av vad som hade hänt. Men hon själv skulle aldrig komma att glömma helvetesåren tillsammans med honom.

Ibland undrade hon vad som hade tagit åt henne, eftersom hon inte hade lämnat honom långt tidigare. Men han hade sagt förlåt och lovat att det aldrig mer skulle hända. Hon hade trott honom. Tills en dag...

Linda drog upp tröjärmen och såg det eldröda märket som sträckte sig från armbågen nästan ända upp till axeln. Hans sätt att märka henne, att visa världen att hon tillhörde honom. Ändå hade hon inte lämnat honom den gången. Hur skulle hon kunna ha gjort det? Hon satt fast som i en rävsax och precis som räven skadade sig i sin kamp för att komma loss, hade hon skadat sig när hon försökt.

Hon tog en klunk av svartvinbärsteet och knaprade en bit på havrekakan. Allteftersom åren gick blev hon tunnare för varje månad. Hon försökte verkligen äta, men det stoppades upp i halsen och hon fick inte ned maten. Hon var så rädd.

Allt hade varit bra när Marina var liten och hon kunde bestämma över henne, men nu, när hon var tonåring, visste hon inte var hon hade henne längre.

Nätet var en stor fara för dottern, och Marina förstod inte vad hon riskerade.

"Jag måste ta och prata med henne snart och berätta allt", sa Linda tyst för sig själv.

Hon kikade ut genom springan i gardinerna, ut mot gården, medan hon väntade på att dottern skulle komma hem, något som skulle dröja ännu några timmar, om hon fick tro glimten i dotterns ögon när hon gick.

Marina hade berättat om en pojke hon hade träffat på biblioteket. För första gången sedan den senaste flytten hade Marina varit glad och översvallande berättat om mötet. Hon hade berättat att han hade brunt, ostyrigt hår som stod som en mopp runt huvudet på honom, blågröna ögon och var supersnygg.

Linda hade både tyckt om klangen i Marinas röst och oroat sig. Vad skulle hända om de var tvungna att flytta igen, skulle Marina vägra följa med om hon blev kär i Martin?

Hon skakade på huvudet. Hon måste sluta oroa sig hela tiden. De fick ta det problemet när det kom. Marina hade sagt att han var snäll och hjälpsam, kanske det bara var vänskap, inte kärlek. Det var väl bra att hon hade någon att ty sig till nu när de åter befann sig på en ny plats.

Linda hatade att slita upp Marina varje gång de var tvungna att fly för livet. Det kändes hela tiden som om han nafsade dem i hälarna och visste var de befann sig. Kanske var det inbillning, för hur skulle han egentligen kunna hitta dem, så många gånger som de hade flyttat och bytt namn. Ändå var det som om hon hade ett ormbo av ängslan inom sig.

Trots att hon visste att Marina skulle träffa en trevlig pojke, vid namn Martin om bara en liten stund, kunde Linda inte sluta oroa sig. Hon såg på klockan, 10.30. Om hon skyndade sig skulle hon hinna till Centralstationen och i smyg iaktta dottern, övervaka henne och se till så att inget hände henne. Om hon blev upptäckt kunde hon bara skylla på att hon var nyfiken på dotterns pojkvän. De orden skulle få Marina att skratta och glömma bort att hon kanske befann sig där av en annan anledning. Hon var tvungen att bege sig till centralstationen.

Hon kunde inte släppa tanken på att en stor fara hotade dottern och att den faran var han. Att han hade hittat dem och nu skulle hämnas.

Känslan av hot överväldigade henne och Linda reste sig så fort att tekoppen välte och innehållet flöt ut över bordet. Hon brydde sig inte. Drog hastigt på sig peruken, tog på de mörka glasögonen, fick fram blindkäppen hon hade skaffat sig och stack in den under skärpet, gömd under sommarkappan, lätt att dra fram och använda när hon kom till centralstationen. Ingen skulle känna igen henne.

Hon hoppade i dem lågklackade, svarta, hatade skorna. Hon älskade högklackat, gärna så höga och spetsiga att hon blev många centimeter längre. Men med sådana skor blev man uppmärksammad och drog blickarna till sig. Linda knöt en sjal runt huvudet, hängde den fula, gamla handväskan tvärs över kroppen, så att den satt stadigt förankrad och tänkte på den röda, glittriga handväskan som låg undanstoppad i tryggt förvar i en förvaringsbox i en helt annan stad. En dag skulle hon plocka fram den. En dag när inte han längre fanns.

Innan hon öppnade ytterdörren krökte hon ryggen och lät sig förvandlas till en betydligt mycket äldre person än den hon var. Men den här gången försökte hon inte gå sakta, det kändes som om tiden rann iväg och hon hade mycket bråttom.

Linda flög nedför trapporna och tog sikte på centralstationen. Ju närmare hon kom, desto större blev oron. Hon ville springa, hon ville tränga sig fram mellan människorna, men nu var hon så nära att hon var tvungen att hejda sig.

Innan Linda gick över kanalen, drog hon fram den vita käppen och gick in i rollen som blind gammal tant. Medan det skrek inom henne: "Spring, spring, spring!", gick hon plågsamt långsamt mot centralstationen när hon hörde en kyrkklocka börja slå. Klockan var 11.00, hon hade bara några hundra meter kvar.

Hej! Vad kul att du läser min berättelse. Dina kommentarer inspirerar mig och får mig att längta efter att skriva fortsättningen, men eftersom jag är en etablerad författare och skriver flera andra böcker som ska komma ut under året, hinner jag inte skriva så mycket som jag vill på den här berättelsen. Kika in på min hemsida för att de alla mina böcker http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html På min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.se/ lottar jag ibland ut böcker. Tack för alla dina kommentarer, lovar att försöka skriva ofta.

Kram Kim :-)