Mördande foto

Kapitel 16

Martin hade blivit nyfiken på Marina, han ville veta mer om henne, han ville träffa henne igen. Han hade aldrig träffat någon jämnårig som inte klarade av Facebook. Det skulle verkligen bli intressant att få veta mer om Marina.

Han hade funderat på henne sedan de stött på varandra på biblioteket. Varje dag hade han kikat in på hennes profil på Facebook utan att se några nya inlägg. Kanske hon inte klarade av att logga in igen.

Han hade skickat meddelande till henne, föreslagit att de skulle träffas på biblioteket, ta en fika, gå på bio, eller något annat som hon tyckte om att göra. Men hon hade inte svarat. Först hade han blivit besviken, sedan hade han insett att hon verkligen inte klarade av att gå in på Facebook själv.

Därför befann han sig nu på Centralstationen i Malmö. Han visste att hon skulle vara här klockan elva idag för att möta någon som hette Aziza, han visste också hur vännen såg ut, eftersom han hade sett hennes profilbild på nätet. Han borde ha blivit vän med henne också, då hade han kunnat fråga henne om Marina. Men han blev inte vän med vem som helst, bara dem han hade träffat.

Han tänkte på gliringarna från den äldre brodern, om att han hade blivit kär. Bara för att han hade tillbringat lite längre tid än vanligt i badrummet och tagit på sig lite snyggare kläder än normalt. Idag hade han inga säckiga jeans, de här satt tajt åt för att visa musklerna på benen. Han visste att många tyckte han hade snygga ben och han ville att Marina skulle få se så mycket som möjligt av dem.

Tänk om hon blev förbannad på honom för att han dök upp?

Varför kunde hon inte ha bestämt VAR på centralstationen de skulle träffas? Nu hade han gått omkring och letat efter Marina i en kvart. Snart var klockan elva. Tänk om han missade henne?

Martin hade en känsla av att det var något mystiskt och spännande med Marina. Han var van vid att flickor klängde på honom och gjorde allt för att han skulle uppmärksamma dem, men Marina... Hon hade bara gått iväg, utan att stämma träff med honom. Hon hade inte ens verkat värst intresserad av honom, bara tyckt att han var besvärande och påträngande, eller... Hon hade skrattat åt honom när han hade sagt att de skulle ses idag. Men var det ett skratt som sa "javisst det gör vi" eller var det "är du dum eller, som kan tro något sådant"?

Marina väckte en ny känsla inom Martin. Han ville beskydda och värna om henne. Han ville ta henne i sin famn och skydda henne för allt ont i världen. Han ville att hon bara skulle vara hans.

En storväxt man stötte till Martin och fick honom nästan att falla omkull.

"Se dig för!" skrek Martin, och log sedan tacksamt mot den kvinna som hade fattat tag i hans arm och hejdat fallet.

Den storväxte mannen blängde på honom med kalla ögon och skyndade bort utan ett ord. Martin såg något vitt fladdra nedanför kavajen. Han skrattade till när han insåg vad det såg ut att vara, en sjukhusskjorta, eller så hade mannen helt enkelt tagit på sig skjortan bak och fram, eftersom hans skjorta var öppen i ryggen.

Lika snabbt som skrattat stigit inom honom kvävdes, det när en annan tanke slog honom. Det kanske var en dåre som hade rymt från sjukhuset?

De där ögonen... De hade skrämt Martin. Isblå, kalla, nästan så att han hade känt kylan tränga in i honom när mannen sett på honom. Martin rös.

Säkert en förrymd dåre. Borde han kontakta polisen? Tänk om Marina råkade ut för mannen.

Martin snodde runt för att se om han kunde upptäcka henne. Men det var alltför mycket folk på stationen. Elva en lördag var inte en optimal tid för att hitta någon på Centralstationen i Malmö. Här vimlade av folk som var på väg.

Vart skulle jag stå om jag skulle möta någon? Martin såg sig fundersamt omkring. Sedan skakade han på huvudet. För det första hade han aldrig bara sagt Centralstationen, han hade sagt vid Pressbyrån, vid utgången mot centrum, eller någon mer exakt plats. För det andra hade han ingen aning om hur Marina tänkte, han kände henne inte, hade bara träffat henne en gång. Under dagarna som gått hade han byggt upp en bild inom sig av hur hon var, men den kanske var falsk.

Ändå kunde han inte låta bli att se henne framför sig som en blyg, osäker person, någon som var rädd för sin egen skugga och beredd att fly vid minsta misstanke om fara. Vad var hon rädd för? Eller, nej, hon kanske inte var rädd. Nu lät han fantasin rusa iväg igen.

Han hörde kyrkklockan slå. Klockan var elva.

Han var tvungen att hitta henne!

Då hörde han någon ropa hennes namn: "MARINA!"

Hastigt vred han sig om och såg flickan som stod fasthållen av en polis. Det var hon som hade ropat på Marina och han kände igen henne. Det var Aziza, det var henne Marina skulle möta.

Han hade redan tagit ett steg mot Aziza för att hjälpa henne, när han kom på bättre tankar, stannade och såg åt det håll Aziza stirrade. Nu hade hon även sträckt ut en arm, som för att nå fram till Marina.

Martin vände sig om och blev alldeles kall. Han såg mannen med de iskalla ögonen lägga armen om Marinas axlar och föra bort henne.

Hej!

Tyckte du om det här kapitlet? Blir du sugen på att läsa mer? I väntan på nästa kapitel kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se och titta under Böckerna. Där kan du läsa flera kapitel ur varje bok. Jag har skrivit över 30 böcker, alla lika spännande som den här berättelsen.

Om du tycker det dröjer allt för länge mellan varje kapitel beror det på att jag just nu arbetar intensivt med tre böcker: Sveriges Pompeji - Sandby borgs öde, TudorRosen - Kampen om makten och skrivboken Att hitta glädje i skrivandet.

Jag lovar skriva nästa kapitel snart :-)

Kram Kim M Kimselius