Mördande foto

Kapitel 34

Marina vaknade av röster utanför bilen. Hon måste ha svimmat. Hon var övertygad om att hon inte hade somnat. Det var hon alltför skräckslagen för att göra. En kvinnoröst pratade som till en litet barn. När Marina i nästa stund hörde gnisslet från osmorda hjul förstod hon att hon hade haft rätt. En kvinna med barnvagn.

Skulle hon ropa på hjälp? Stod mannen i närheten? Skulle han skjuta dem om hon gav något ljud ifrån sig?

Hon ville inte riskera oskyldiga människors liv, men hon ville inte heller dö. Innan hon hade hunnit fatta ett beslut hade kvinnans röst tystnat och ljudet av gnisslet hade försvunnit.

Strax därpå närmade sig släpande steg. En röst sa:

"Kom igen Rambo, släpa inte fötterna efter dig! Nej! Du får inte kissa här Bruce!"

Hon hörde fotstegen närma sig, sedan hörde hon ett snörvlande, konstigt ljud utanför bilen.

"Men vad håller du på med Rambo. Masa dig hit, låt bilen vara!"

En hund! Det stod en hund utanför. Han hade känt lukten av henne. Skulle hon våga ropa?

"Alltså om jag hade vetat hur jobbiga schäferhundar är då hade jag skaffat mig två pudlar istället. De hade jag kunnat stoppa under armen och gått iväg med. Ni två. Ni är bara för jobbiga! Kom igen nu!"

En hund gnällde till. Marina antog att mannen hade ryckt i kopplet, eller slagit till hunden för att få honom att lämna bilen.

Skrik! sa en röst inom henne. Men hon var tyst, alltför rädd för att mannen med pistolen skulle bevaka henne.

Hon var fortfarande rädd för att vara instängd i det trånga utrymmet. Men på något sätt hade hon accepterat det och börjat vänja sig vid att ligga obekvämt. Nu hade hon upptäckt att luften inte alls tog slut. Hon skulle inte dö, iallafall inte här och nu.

På något sätt hade hundens nosande fått hoppet att stiga inom Marina. Om en hund kunde upptäcka henne, kanske även en människa skulle göra det, utan att hon behövde skrika. Fanns det något hon kunde göra för att få folk att förstå var hon befann sig?

Marina hörde ljudet av en bil som närmade sig. Bildörrar öppnades, ljudet av springande steg och röster. Hjärtat bultade snabbare när hon kände igen dem som pratade.

I den sekunden var det nära att hon glömde av sig och började ropa för att göra personerna uppmärksamma på att hon var där. Precis när hon öppnade munnen kom hon på vad som skulle hända om hon skrek. Hon stängde munnen och kved av besvikelse, blundade och försökte lista ut ett annat sätt att få dem att inse var hon fanns.

Bilden till det här inlägget är på min andra historiska äventyrsroman, Jag är ingen häxa. Den, liksom debutboken, Tillbaka till Pompeji, sålde i 11.000 exemplar första veckan. Läs mer om böckerna här http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html

Ha det bra!

Kramisar Kim :-)