Mördande foto

Kapitel 27

Mannen drog henne med sig mot den stora parkeringsplatsen nedanför de höga hyreshusen. Marina såg sig omkring? Fanns det ingen som kunde hjälpa henne? Men både gatan, gångvägarna och parkeringen låg öde. Var fanns alla människor?

De kom fram till en helt vanlig grå bil, som inte skiljde ut sig från mängden. Det kunde vara en Saab, en Audi eller en Volvo. Hon hade inte en aning. Alla bilar såg likadan ut nuförtiden, alla var vita eller gråa, som om folk ville uppslukas av en enda grå massa.

Mannen tryckte på fjärrkontrollen och ljuset började blinka på den närmaste bilen.

Hjärtat slog fortare och panikkänslorna blev allt värre.

Andas! Dra djupa andetag. Det är inget farligt. Kanske kan jag smita när han sätter mig i passagerarsätet. Där kan man väl inte barnsäkra dörrarna. I samma stund som han fäster säkerhetsbältet på sig själv kan jag kasta mig ut genom dörren. Då får jag några sekunders försprång. Han ser inte alls ut att vara i bra form, jag kommer att springa ifrån honom med lätthet. Han andas tyngre än vad jag gör, dessutom börjar hans ansikte få en läskig färg, grålila liksom. Vad innebär det? Är han upphetsad, rädd, förväntansfull, eller mår han helt enkelt dåligt?

Tankarna for genom huvudet på Marina. Hon gick mot fronten av bilen, men mannen drog henne åt andra hållet.

"Följ med mig!" sa han med hes röst.

Det lät som om han hade svårt att få ur sig orden. Marina såg forskande på honom. Kanske hon skulle försöka springa ifrån honom redan nu?

Hon såg ned på fickan som putade ut, som om en pistolpipa hölls mot tyget.

Åh, vad hon önskade att hon var modig, att hon vågade ta chansen. Kanske det bara var en penna mannen hade i fickan. Hur skulle hon kunna veta det? Det hade känts som en pistolpipa, hon hade ingen tidigare erfarenhet av hur en sådan kändes. Egentligen kunde det ha varit vad som helst. Skulle hon chansa? Marina tvekade i steget. Hon hörde inom sig hur skottet skulle gå av i samma sekund som hon slet sig loss från mannen, hur en brännande smärta skulle skjuta genom kroppen när skottet slog in i henne.

Var skulle han skjuta henne? I benet, i armen, i magen, i huvudet?

Marina var nära att kräkas vid tanken på att han genast skulle skjuta ett dödande skott. Vad brydde han sig om ifall hon levde eller var död, bara han fick pengarna. Så länge hennes mamma levde i ovisshet skulle hon göra allt för att betala lösensumman. Hon skulle tro att hennes dotter levde, även om mannen hade dödat henne. Hur skulle hennes mamma få reda på det?

Marina bet sig i läppen och höll fast vid de ord hon tidigare hade präntat in i sig, så länge hon levde fanns det en chans att ta sig ur det här. Därför gjorde hon inget försök att slita sig loss för att rusa därifrån.

När bakluckan till bilen flög upp och darrade till i öppet läge, var det nära att Marina trots allt tog chansen. Tänkte han stänga in henne där? Det skulle hon aldrig klara av. Hon hade klaustrofobi. Hon skulle dö om hon var instängd i ett litet utrymme. Hon skulle sluta andas. Hon skulle kvävas. Hon skulle upphöra att finnas till. Hon skulle verkligen komma att dö.

"Klev in i bagaget!"

Mannens röst hade ett tonfall som inte tålde motsägelser, ändå kunde Marina inte låta bli att protestera.

"Nej, absolut inte! Jag klarar inte av att vara instängd i små utrymmen. Det är knappt jag kan gå in på skolans toaletter för de är så ynkligt små. Nej, nej, nej! Då får du hellre skjuta mig!"

Mannen såg på Marina med iskalla ögon. Blicken fick henne att darra och ångra sina ord, ändå satte hon upp en trotsig min och försökte se bestämd ut. Men ångesten sköt som lågor ur hennes ögon, ja varenda por i hela kroppen och det var lätt för vem som helst att se att hon inte menade ett ord av vad hon sa. Hon ville inte bli skjuten, hon ville inte dö. Oavsett vad som nu hände skulle hon komma att dö, det var Marina övertygad om.

Mannen drog sakta upp handen ur fickan. Han höll den mot kroppen, men Marina såg ändå klart och tydligt vad det var han höll i. En pistol, eller kanske det kallades revolver. Sak samma. Det skulle göra ont att bli skjuten oavsett vapnet.

"Ner! I! Bagaget!"

Mannens tonfall fick en sträng av minnen att blossa upp inom Marina. Det var som om hon hade hört rösten förr, för oändligt lång tid tillbaka. Vem var den här mannen?

Hon såg hur han spände käkarna och blängde på henne, medan han långsamt lyfte pistolen så att den pekade rakt mot hennes huvud.

"Okej! Okej! Jag ska kliva ned i bagaget. Men skyll dig själv! Jag kommer att dö, bara så att du vet. Jag kommer att kvävas när jag får en panikångestattack av att vara instängd. Hur ska du då få ut lösensumman?"

Marina lyfte ena benet och satte ned foten i bagageutrymmet, det var större än vad hon hade trott, men långt mycket mindre än vad hon önskade.

"Du ångrar dig inte? Kan jag inte få sitta i baksätet istället?"

Marina hörde något klicka till om vapnet, ett ljud hon hade hört på många av de deckare hon hade sett. Hanen som spändes, eller hur man sa. Med ett skutt var hon inne i bagaget och lyckades krångla sig ned så hon låg på sidan. I nästa sekund slogs luckan igen. I samma sekund steg ångest upp inom henne. Likt en exploderande vulkan som sprutar lava och aska, flög skriket ur henne innan hon hann hejda det.

Tycker du om berättelsen Mördande fotot? Vet du att berättelsen har en egen Facebooksida https://www.facebook.com/MordandeFoto Gå gärna in och gilla den om du tycker om berättelsen. 2016 kommer Mördande foto ut som riktig bok.

Du ska veta att jag har skrivit närmare 40 böcker. Här hittar du alla böckerna http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html Kanske lockar någon av dem? Kanske tycker du om Skräckresan med Titanic? Den bok som är mest lik den här är min bok Mysrys http://kimselius.se/hem/bockerna/mysrys.html Ha det så bra.

Snart kommer ett nytt kapitel. Kram Kim