Mördande foto

Kapitel 43

Till slut hade Marinas mamma, Linda, fått sjukhuspersonalen att förstå att hon inte yrade, utan att hennes dotter verkligen hade blivit kidnappad.

Hon tyckte att personalen ojade sig för mycket istället för att göra något åt saken. De pjåskade med henne, tyckte synd om henne och ställde många frågor. Hon ville att de genast skulle kontakta polisen.

"Snälla! Kan inte någon av er ringa till polisen så jag får berätta min historia för dem istället för till er? Jag orkar inte prata så länge", sa Linda, som kände att krafterna var på väg bort.

Hon var rädd att försvinna in i medvetslösheten innan hon hade fått prata med polisen. Hon visste vad Erik var kapabel till. Han skulle inte dra sig för att stycka Marina och skicka bit för bit till henne för att hämnas.

Han var den elakaste, hemskaste, mest avskyvärda människa hon någonsin hade stött på. Hon ångrade bittert den dag hon hade fallit för honom. Att hon inte hade sett igenom hans fasad av vänlighet. Om hon bara hade skrapat lite på ytan, tänkt på vilka han umgicks med, vad han sysslade med. Nejdå, hon hade svävat omkring i ett rosenrött skimmer av kärlekslycka och inte lyssnat på någon av vännernas förmaningar. Hon visste bäst, hon kände honom bäst, vad visste de om Erik?

Det var så hon hade tänkt. När hon nu såg tillbaka på den blåögda, idiotiska person hon en gång hade varit blev hon arg. Hur hade hon låtit sig luras på det sättet?

Stackars Marina.

Ögonen fylldes av tårar vid tanken på att det kanske redan var för sent för att rädda dottern. Vad hade hon att leva för om Marina var död?

Hon hörde en bestämd harkling och såg mot ljudet. De tårfyllda ögonen gjorde att personen var suddig, men hon såg att de vita kläderna hade bytts ut mot mörkblå. Hon strök hastigt bort tårarna och såg två poliser stå framför henne. En kvinnlig och en manlig.

"Hur var det här då?"

Den manliga polisen hade tummarna innanför bältet och stod bredbent framför henne. Han såg skrämmande ut. Den kvinnliga polisen stod ett halvt steg bakom honom, som om det var han som bestämde. Åh, vad hon var trött på denna mansdominerade värld.

När Linda började tala vände hon sig mot den kvinnliga polisen. Linda höll medvetet ett lågt tonfall, vilket tvingade polisen att kliva närmare bädden.

Jag behöver inte spela svag, jag ÄR svag. Men av någon anledning ville hon göra sig svagare än vad hon var. Hon ville få sympati och medkänsla från poliserna. Hon ville att de skulle förstå allvaret, att de skulle sända ut rikslarm, att varenda polis i hela Sverige skulle leta efter Marina. För om hon kände Erik rätt hade han gett sig av från Malmö för länge sedan.

Med en sköterska på ena sidan sängen, som ständigt höll ögonen på henne för att säga till när det var dags att köra ut besökarna, och poliserna som nu hade ställt sig på den andra sidan, började Linda berätta ända från början. Men hon berättade inte allt, om hon gjorde det skulle hon inte få några sympatier, de kanske skulle tycka att hon fick skylla sig själv. Det var så många tänkte om alla brottsoffer: Om hon inte hade haft så kort kjol, om hon inte hade varit så dum att hon genat genom parken, om hon inte hade... I hennes eget fall hade de säkert tänkt: Om hon inte hade varit så dum att hon hade gift sig med mannen, då hade hon klarat sig bra.

Linda utelämnade en hel del, tog med minsta händelse som svartmålade Erik och gav dem en bild av det monster han var. Men hennes fel och brister fick de inte höra ett enda ord om.

Till slut hade hon lyckats övertyga dem så mycket att den kvinnliga polisen fattade hennes hand och det glimmade till i kvinnans ögon. Den manliga lämnade sjukhusrummet, hon hörde hur han kontaktade sambandscentralen för att sätta igång jakten på Marinas kidnappare. Äntligen!

Linda slöt ögonen och tillät sig att slappna av. Det fanns ingenting mer hon kunde göra så länge hon var bunden till sjukhussängen, med dropp och slangar som var fästa vid henne. Hon fick finna sig i att ligga här, nu hade hon i alla fall satt andra i arbete. Hon hörde den kvinnliga polisen ställa fler frågor, men hon svarade inte. Hon hade uppnått det hon ville, nu räckte det. Nu ville hon sova.

När hon var på väg att domna bort hörde hon sjuksköterskan när hon bestämt sa åt den kvinnliga polisen att lämna rummet. En dörr stängdes och det blev behagligt tyst runtomkring Linda. Hon somnade med ett krampaktigt leende på läpparna.

Hej! Nu börjar det dra ihop sig. Hoppas du tycker om berättelsen så här långt! Jag skriver på. Snart kommer ett nytt kapitel.

Kram Kim :-)