Mördande foto

Kapitel 47

Marina hörde billjudet förändras när de kom ut på stora vägen. Det gick fort, det kändes i hela bilen. Tänk om han körde av vägen. Tänk om han förlorade medvetandet och ingen visste om att hon låg här. Då skulle hon dö.

Marina visste inte vilket som var värst, att bli mördad eller långsamt dö i bagageutrymmet på bilen. Hon hade redan kissat på sig. Hon hade hållit sig in i det längsta, men till slut hade det inte gått längre. Vem visste hur länge mannen tänkte hålla henne instängd här, inte gärna för all evighet, eller?

Jag måste ta mig ut.

Hon visste att det var tröstlöst att försöka igen, hon hade försökt så många gånger. Hoppet hade stigit när hon hört Aziza och Martins röster. Nu var hon förkrossad över att de inte hade lyckats stoppa bilen. Nu fanns det ingenting att göra, mer än vänta på döden, som hon var övertygad om skulle komma snart.

Erik Eriksson körde så fort han vågade, utan att riskera att stoppas av polisen. När han kom ut på E6:an från Köpenhamn trampade han gasen i botten medan motorvägen låg relativt tom framför honom. Men så fort han närmade sig andra bilar saktade han ned, han ville inte bli tagen av en civil polisbil. Det skulle vara pinsamt att stå utefter motorvägen, men framförallt var han rädd för att larm hade gått ut efter honom och hans bil. Han hade hört Aziza skrika kidnappare om honom. Det innebar att hon hade sett honom föra bort Marina. Polisen var säkert kontaktad vid det här laget.

Just nu kändes det oändligt långt till Hörby och hans gömställe i Fulltoftaskogen. Han fick verkligen stålsätta sig för att inte trampa gasen i botten. Händerna darrade när han låg i innerfältet medan andra bilar passerade honom i hög fart.

Längre fram såg han en av fortkörarna stå vid vägkanten, stoppad av en civil polisbil. Så fort han kom utom synhåll trampade han ned gasen. Polisen kunde inte gärna ha fler civila polisbilar på E6:an.

Strax svängde han av mot Karlskrona, in på E22:an mot Hörby. Det hade blivit tyst i bagageutrymmet. Förmodligen hade hon gett upp vid det här laget. Han skrattade till. Han hade lurat dem allihop. Han uppfylldes av en känsla av oövervinnerlighet. Inte ens hjärtat hade krånglat under all uppståndelsen. Säkert för att han hade lytt den gamla kvinnans råd att ta tabletterna. De var verkligen bra. Att han inte hade förstått det tidigare, utan väntat alldeles för länge.

Han kände sig som kung på vägen när han for förbi bil efter bil. När han närmade sig Lund saktade han ned. Här var det mer trafik, risken var större för att det fanns poliser i närheten. Men så fort han hade passerat avfarten till Gårdsstånga var det fritt fram. Nu var det inte många bilar på vägen. De flesta körde in till staden, inte ut från den.

Han började darra när han svängde av från E22, avfart Höör/Hörby. Snart framme. Om bara några minuter skulle han vara som uppslukad av jorden för alla som letade efter honom och Marina. Då skulle han kunna fortsätta med sina planer i lugn och ro. Äntligen dök skylten Fulltofta 1 upp. Där nere låg det vackra slottet han önskade att han ägde. Men han svängde istället höger, mot Hästäng. Uppför backen. Snart låg den där, hans älskade gård med utsikt över Ringsjön om vädret var klart.

Erik svängde in på den grusade gårdsplanen. Hoppade ut, öppnade dubbeldörrarna till garaget och körde in bilen.

Innan han tog ut Marina skulle han förbereda huset. Han tog väskan med sig när han gick för att låsa upp. Det kändes instängt. Han hade inte varit här på länge. En grannpojke skötte gräsmattan en gång i veckan. Tydligen hade han nyss varit här, för gräset var kortklipp. Bra! Inga oväntade besökare på ett tag.

Han släppte ned väskan strax innanför dörren och skyndade uppför den gamla knarriga trätrappan till andra våningen. Raskt gick han igenom sovrummet, fram till den stora byrån, som han sköt åt sidan. Den gled lätt eftersom han hade monterat hjul på de stora runda fötterna, inget någon skulle se, eftersom han noga hade hackat ut träfoten så att hjulen var insjunkna i dem.

Bakom byrån fanns en halvmeter stor lucka i väggen. Han öppnade och kröp in. Här hade han föreberett för Marinas ankomst. Så länge han hade väntat på henne. Här fanns presenter och julklappar för alla år han hade saknat henne. Saknaden hade till slut förbytts i hat, men han hade fortsatt köpa presenter, nu av ett annat slag, skrämmande, saker som skulle få henne att förstå hur mycket han hatade henne och hennes mor.

Där var sängen, med band för händer och fötter, där var metallbordet med uppsamlingsskål för blod. Det hade varit svårt att få in här, men till slut hade han lyckats. Bredvid bordet stod stolen med remmar. Golvet var täckt med tjock byggplast.

Han gick fram och öppnade verktygslådan av metall. Han njöt av att se alla fack när han drog ut locket för att göra allt innehåll synligt. Under många år hade han samlat på sig verktyg som han trodde skulle kunna vara användbara vid tortyr. Han hade till och med en liten elektrisk såg som kunde skära genom ben, som om det inte var annat än smör. Iallafall var det vad som hade stått i broschyren. Ännu hade han inte testat, men snart. Han drog igen verktygslådan och sköt in den under sängen. Ingen idé att Marina fick se den direkt.

Han drog in doften av trä, metall, sängkläder och instängd luft. Här skulle hans dotter tillbringa sina sista dagar i livet. Kanske skulle han sätta in en vas med blommor så hon hade något vackert att titta på.

Långsamt backade han ut ur rummet. Han hade svårt att släppa blicken från det. Om bara några minuter skulle Marina vara där. Rummet var välisolerat. Ingen skulle höra hennes skrik, även om huset låg precis bredvid Fulltoftavägen.

En rysning for igenom Erik när han skyndade nedför trapporna för att ta in Marina och installera henne i rummet. Äntligen skulle han få sin hämnd!

Idag tyckte jag att det passade med en bild på Giljotinen, det löpandeband-mordredskap som användes under franska revolutionen. Här kan du läsa mer om boken http://kimselius.se/hem/bockerna/giljotinen/index.html

Nå, vad tycker du så här långt? Vad tror du kommer att hända?

Kramisar Kim