Mördande foto

Kapitel 12

Jag hade tuggat ned samtliga naglar och hade nu börjat bita på nagelbanden. Aldrig tidigare hade jag varit så nervös. Jag kastade ängsliga blickar runt mig. Mammas oro hade smittat av sig, även om jag inte förstod själva orsaken till den. Ibland blir jag galen för att mamma inte kan förklara och berätta varför de levde som två jagade djur och flyttade från den ena platsen till den andra.

"Hörru! Ska du sitta där hela dagen, eller?"

Jag ryckte till och såg upp på killen som stod och hängde bredvid mig. Jag hade inte sett honom komma, det fick mig att darra till som ett asplöv.

"Skrämde jag dig, eller...?"

Killen sköt upp den bakvända kepsen en bit, sedan drog han upp byxorna, innan han ryckte på axlarna och drog upp ögonbrynen.

Jag slappnade av. Det här var en kille som spelade tuff, men var minst lika osäker som jag.

"Äsch, jag är inte så bra på det där med datorer, jag vet inte hur jag ska komma in på mitt Facebookkonto från bibliotekets dator, kan du..."

Jag avslutade inte meningen, rädd för att killen skulle säga nej. Mamma hade uttryckligen sagt till mig att inte tilltala främlingar, att speciellt ta mig i akt för främmande män, men det här var en kille i min egen ålder, eller något år äldre. Inte kunde väl han vara farlig?

"Flytta på dig, så fixar jag det!"

Killen nästan knuffade av mig från stolen. Först ville jag protestera, samtidigt var jag tacksam för hjälp.

"Titta nu då, så här gör du", sa killen och rörde fingrarna så snabbt över skärmen att jag inte hann med. "Ska du skriva in lösenordet själv, eller ska jag göra det?"

"Jag gör det, tack!" sa jag.

Killen grymtade och flyttade sig från stolen medan han suckade missnöjt.

Jag försökte skärma av tangentbordet så att killen inte skulle se mitt lösenord.

"Schyst!" sa han när min Facebooksida dök upp. "Vänta, flytta dig åt sidan!"

Utan att vänta på att jag skulle flytta mig, böjde sig killen ned, skuffade undan mig en bit och skrev in ett namn i Facebooks sökruta. Jag log när sidan dök upp, det var en bild på killen som hade hjälpt mig. Det var hans Facebooksida.

"Nu kan du bli vän med mig också, jag heter Martin. Passar bra med ditt namn, Marina. Jag skickar vänförfrågan till dig, så kan du svara om du vill bli vän med mig."

Åter for Martins fingrar snabbt över tangentbordet, han loggade ut mig och loggade in på sitt eget konto, skickade en vänförfrågan till mig och loggade ut.

"Sådär. Nu kan du skriva in ditt lösenord igen, sedan måste du godkänna min vänförfrågan, för du vill väl bli min facebookvän?" sa Martin.

Jag svarade inte, bara stirrade på datorn. Nu skulle jag bli tvungen att börja om från början.

Han tog av sig kepsen och la den på stolen bredvid datorn, sedan drog han till sig en stol och slog sig ned vid sidan av mig.

"Men..." började jag, men Martin avbröt mig.

"Jag ser ju hur dålig du är på det där. Jag ska inte titta vad du skriver, men jag ska hjälpa dig!"

Han dirigerade mig så att jag kunde logga in och komma till min egen Facebooksida igen.

"Okej! Tack!" sa jag och började läsa vad folk hade skrivit i min logg.

Aziza hade skrivit flera inlägg på loggen. Jag skrev: