Mördande foto

Kapitel 14

Han vaknade upp till ljudet av tassande fotsteg som försvann bort, ett pipande ljud hördes längre bort. Han kände mjuka, rena lakan mot sina bara ben och armar. Något irriterade honom i näsan. Utan att slå upp ögonen, sträckte han ut handen och drog ut saken han hade i näsan. Hade den kommit in när han föll?

Det kändes som en slang. Konstigt! Han öppnade ögonen och såg sig omkring. Han låg i ett sjukhusrum. I handen höll han en syrgasslang som hade varit instucken i hans näsa. I sängen bredvid låg en man och snarkade lätt. Varför var han här?

Då mindes han hur hjärtat krånglat strax efter att han hade fått en bekräftelse på var Marina skulle befinna sig, vid en speciell tid, på en speciell dag, i samma stad där han bodde just nu. Han såg sig om efter larmknappen och upptäckte att den hängde dinglande vid sängbordet. Han drog till sig sladden och tryckte på knappen. Sekunderna blev till minuter innan han hörde hur någon kom skyndande genom korridoren.

En ung sköterska kom in i rummet, med blossande röda kinder. Slingor av hennes blonda hår hade lossnat från knuten och hängde dekorativt runt huvudet. Hon såg stressade ut och sa bara kort:

"Ja! Var det något?"

"Jag undrar var jag är och hur jag hamnade här och..."

Sköterskan pekade mot andra ändan av sängen, mot fönstret. Han vred på huvudet och såg en välbekant figur sitta hopsjunken i en besöksstol. Det grå håret gick inte att ta miste på, inte heller de insjunkna kinderna och de nästan blåvita läpparna, som tydde på att grannen led av hjärtproblem även hon. För det var hans granne som satt där. En kvinna han bara hade stött på några enstaka gånger i trapphuset och knappt hälsat på. Han ville inte ha några vänner, han ville hålla sig för sig själv. Han hade ett enda mål i livet och det skulle han uppnå innan han dog: hämnd!

"Hon där kom hit med er. Det är väl er fru?" sa sjuksköterskan.

Han skakade på huvudet. Hur kunde den dumma kvinnan tro något sådant? Grannen var minst hundra år äldre än han. Ilskan grep tag i honom och genast började monitorn bredvid hans säng att pipa.

"Ni måste ta det lugnt. Tänk på hjärtat!" sa sjuksköterskan, gick fram till droppställningen och justerade något. Pipandet upphörde.

"Vad är det för dag?" sa han lågmält, rädd för att grannfrun skulle vakna.

Visst var han tacksam över att hon på något sätt hade hjälpt honom, men han ville inte ha något mer med henne att göra.

"Lördag."

Han fick anstränga sig för att hålla pulsen stadig när han insåg att det var LÖRDAG, den dag han äntligen skulle få tag på Marina. Han såg på klockan på väggen mittemot. Sekundvisaren tickade stadigt runt. Klockan visade på 10.05. Han hade 55 minuter på sig att ta sig till Centralstationen.

"Var är mina kläder?"

Sjuksköterskan pekade mot en långsmal garderob bredvid ingången till rummet.

"Men ni är inte tillräckligt frisk för att lämna sjukhuset ännu. Doktorn måste skriva ut er. Ni måste stanna minst en dag till. Det är tal om att göra något ingrepp..."

"Ja ja ja. Det räcker. Gå nu. Jag vill sova!"

Sköterskan gav honom en förnärmad min, knyckte på nacken och lämnade rummet betydligt fortare än vad hon hade kommit in.

"Mår ni bra nu?"

Han ryckte till och vände sig mot rösten. Det var den gamla kvinnan i stolen som hade vaknat och nu såg på honom.

"Ja, nu mår jag bra!" sa han kort.

"Jag hörde ett brak ifrån er lägenhet när jag var på väg in i min. Jag förstod att något hade hänt. Väggarna är rätt tunna, som ni vet och jag har hört er svära över hjärtat flera gånger. Jag anade vad som hade hänt och förstod att ni behövde hjälp. När jag kikade in genom brevinkastet såg jag er ligga på golvet. Jag ringde ambulans och tyckte det var bäst att åka med, så ni hade någon bekant med er när ni vaknade", sa kvinnan.

"Tack!" sa han.

Varför satt du då och sov när jag vaknade! Jag är inte skyldig dig något. Låt mig vara. Åk hem till ditt. Jag hade säkert klarat mig utan din hjälp.

"Så bra att ni är vaken nu. Om ni ursäktar mig en liten stund ska jag gå och få något att äta. Vill ni jag köper med något åt er?"

Kvinnan tog hjälp av armstöden för att häva sig upp ur stolen. Hon stod hopsjunken framför honom, som om tyngden av huvudet var för tungt för att bära upp.

"Nej! Gå! Jag klarar mig!" sa han.

"Nåväl. Jag köper med något till er i alla fall. Ni vill säkert ha något senare. Maten på sjukhuset är inte så god. Det kommer ni att upptäcka!"

"Gå!" sa han och viftade mot kvinnan som om han sjasade bort en irriterande fluga.

"Ja, det är inte roligt att vakna upp på sjukhus utan att veta vad som har hänt. Var inte orolig. Jag är snart tillbaka och håller er sällskap", sa den gamla damen och lämnade rummet med hasande steg.

Hon tog stöd av sängarna för att ta sig till dörren, där hon stödde sig mot dörrkarmen och flämtade innan hon försvann utom synhåll.

Han slet loss alla elektroder som satt fästa på bröstet, drog ut droppnålen och skyndade fram till garderoben. Den första han öppnade innehöll främmande kläder, han öppnade nästa. Där fanns hans kläder.

Han sneglade på klockan 10.15. Hastigt drog han på sig byxorna över sjukhusets skjorta, drog sin skjorta ovanpå och därefter kavajen. Han klappade på fickan. Jodå, plånboken var kvar. Han var tvungen att sätta sig ned för att dra på sockarna. Rummet svajade något efter att han hade hoppat upp så häftigt.

Det var bråttom. Apparaten som hans sladdar varit fästa vid pep och vilket ögonblick som helst skulle en sjuksköterska komma in för att se efter vad som stod på. Han var tvungen att skynda sig. Han fick inte missa Marina! Äntligen skulle han få hämnd. Sekundvisaren tickade vidare medan han skyndade ut i korridoren och försvann runt hörnet, i samma stund som han hörde någon närma sig hans sjukrum.

Aldrig hade han varit så nära. Efter alla dessa år, nu var de i samma stad. Om bara en halvtimma skulle han få se henne...

Han log när han tänkte på att han inte skulle nöja sig med att se på henne, han skulle göra så mycket mer...