Mördande foto

Kapitel 11

Väl hemkommen skyndade han sig fram till datorn och loggade in på Facebook. Han tog sig inte ens tid att ta av sig skor och ytterkläder, bara släppte sin ryggsäck vid ytterdörren, låste och rusade in.

Han kände sig fortfarande blytungt trött, trots tuppluren på planet hem. Han hade tagit snabbtåget in till staden och en taxi till lägenheten, allt för att det skulle gå så fort som möjligt. Egentligen borde han väl ha tagit en taxi från flygplatsen direkt hem, men som vanligt tänkte han på att sopa igen spåren efter sig, att vara så anonym som möjligt. Att resa tillsammans med hundratals andra människor och försvinna i mängden passade honom alldeles utmärkt.

Han gick genast in på Marinas konto och skrek av förtjusning när han såg vad hon hade skrivit till sin vän Aziza: Var inte orolig. Inget är ditt fel. Jag är i Malmö. Hör av mig. Marina.

I samma stund såg han hur Aziza besvarade meddelandet. Någon minut senare försvann det från loggen. Han bankade irriterat näven i bordet så kaffekoppen med gammalt kaffe föll ned på golvet och skvätte upp på benen. Han svor och gormade, även om det inte hjälpte.

Vad hade hänt? Hade Marina varit inne samtidigt och förstått av Azizas ord att alla kunde läsa vad som skrevs? Var det därför hon hade raderat sina ord?

Med ögonen fäst på dataskärmen krånglade han sig ur jackan och sparkade av sig skorna. Han svor ännu en gång när han satte ena foten i det utspillda kaffet och kände hur vätskan trängde genom strumpan.

Han bestämde sig för att inte lämna datorn och inte släppa den med blicken förrän nya ord dök upp på Marinas logg. Nu önskade han att han hade gått på toaletten innan han satte sig vid datorn, samtidigt var han glad att han inte hade gjort det, för då hade han missat Marinas ord.

Han funderade på om han på något sätt skulle kunna spara det som dök upp på skärmen, då mindes han sin nya mobil, en smartphone. Försäljaren hade sagt att han kunde ha Facebook, Twitter och många andra funktioner på den.

Han fumlade fram telefonen, det började susa i öronen och yrseln tog vid. Förbaskade hjärta, tänkte han, lade ifrån sig telefonen och fick med darrande händer fram medicinburken. Han plockade upp en tablett, utan att släppa dataskärmen med blicken.

Tappar jag burken nu, är jag åtminstone hemma och kan plocka upp dem från golvet, tänkte han. Innan han hunnit få tabletten under tungan sköt en hisnande smärta upp genom bröstet. Han flämtade till och gav ifrån sig ett högt skrik av smärta. Svarta prickar dansade i hans ögon och han kunde knappt andas. Precis innan han förlorade medvetandet dök ett nytt meddelande upp på Marinas logg: Lördag. 11. Centralstationen. Marina.

Han hann inte ens fundera över meddelandet innan allt försvann bort och det blev svart. I fallet drog han med sig stolen och datorn i golvet. Datorn fräste till när den spräcktes och kaffet kom in i den, skärmen slocknade och allt blev tyst i rummet, förutom ljudet av medicinburken som sakta rullade iväg över golvet.