Kapitel 53

592 22 18
                                    


"Kör förbi!" sa Ulf Tallsjö, som inte ville förvarna kidnapparen om deras ankomst.

Anders Andersson körde en bit längre fram. Där fanns möjlighet att ställa bilen vid sidan av vägen, skymd från huset, men ändå lätt att nå om de skulle behöva göra en hastig avfärd.

"Jag blir här!" sa Edith Persson och lade armarna i kors över bröstet.

Hon såg så bestämd ut att ingen ville säga emot henne, dessutom var de mest lättade för att hon inte ville följa med för att frita Marina. Den gamla damen skulle sannolikt bara vara till besvär, så sakta som hon tog sig fram.

De skyndade tillbaka mot det vitkalkade huset. När de låga bokträden som markerade tomtgränsen tog slut och infarten kom, stannade de. Garageporten hade blåst igen. När de inte längre såg bilen och nummerskylten tvekade de. Men bara några sekunder, sedan sa Aziza.

"Kom igen! Hon finns där inne, det är jag övertygad om. Om vi inte skyndar oss hinner han mörda henne."

Utan att vänta på de andra skyndade Aziza in. Hon klämde sig in mellan bokträden och grusgången, vidare upp på gräsmattan. Hon ville inte att mannen skulle förvarnas av knastret när hon gick över gruset.

Hon hörde att de andra följde efter, men hon såg sig inte om, eftersom hon var helt fokuserad på att hålla ögonen på huset. I vilken sekund som helst kunde mannen kika ut genom fönstret och se dem, då gällde det att springa det snabbaste de kunde. Inte därifrån, utan in i huset.

Ett lågmält skratt kom ur henne vid tanken på att hon rusade in i huset och halvt skrämde ihjäl någon gammal kvinna som satt i sin favoritfåtölj med en stickning och kopp kaffe. Någon helt oskyldig, som inte hade en aning om vad hon pratade om när hon började babbla om Marina och kidnappare.

Aziza hoppades innerligt att det inte skulle bli så, för då hade de inte det minsta spår efter Marina. Dessutom kände både hon och Anders Andersson på sig att det var här Marina fanns.

Hon skakade på huvudet åt tanken. Hon hade aldrig tidigare haft några talanger åt synskhet, varför skulle de ha vaknat nu? Eller var det bara kvinnlig intuition, det som hennes mamma talade om så ofta när pappa kom hem sent från jobbet. "Du har inte jobbat över, det säger min kvinnliga intuition", brukade hon säga. Pappa fräste vanligtvis något ohörbart som kommentar, innan han klampade ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig.

Eftersom Aziza sett sin far tillsammans med en ung kvinna på en restaurang, en av de kvällar när pappa sagt att han jobbade över, trodde hon att det fanns något sådant som kvinnlig intuition. Nu lyssnade hon på den och gick med bestämda steg framåt.

När hon var i jämnhöjd med ytterdörren stannade hon. En hand lades på hennes axel och någon viskade i örat.

"Ska vi smyga eller rusa in?" sa Martin.

Aziza kände hur hon växte några centimeter. De såg henne som ledare. Hon kände sig både stolt och lite rädd. Tänk om hon fattade fel beslut?

Då såg hon något som fick hjärtat att slå snabbare. Utan att svara, eller tänka sig för, rusade hon ut över grusplanen, fram till föremålet som hade fångat hennes uppmärksamhet. Hon knäböjde och plockade upp nyckelringen med den lilla hunden på. Det kunde inte vara någon annan än Marinas. Hon skulle känna igen den var som helst, eftersom hon själv noggrant hade valt ut den.

Hon reste sig hastigt och sprang mot ytterdörren. Marina fanns där inne! Hon hörde ljudet av de andras fötter över grusplanen.

I samma stund ljöd ett gällt skrik inifrån huset.


Nu finns boken, Mördande foto, att beställa hos nätbutikerna. Släpps i handeln 15 maj. Här hittar du den hos Adlibris http://www.adlibris.com/se/bok/mordande-foto-9789186485573

I boken hittar du mer text än här på Wattpad. Dessutom finns det ett extra kapitel i boken som du inte kommer att kunna läsa här.

På bilden ser du hur lycklig jag är när Mördande foto just har anlänt från tryckeriet. Är supernöjd med den här boken. Vad tycker du om den så här långt?

Kramisar Kim

Mördande fotoDär berättelser lever. Upptäck nu