Mördande foto

Kapitel 8

Var är du? skrev Aziza för hundrafemtioelfte gången på Marinas facebooklogg.

Det hade nu gått tre veckor sedan de suttit tillsammans och kikat in på Marinas facebookkonto. Sedan den kvällen var Marina som uppslukad av jorden. Hon hade inte dykt upp i skolan. Marinas mamma hade inte hört av sig för att säga att hon var sjuk. Marina hade inte ringt, inte varit ute på facebook, inte hört av sig på något sätt.

Aziza hade varit och knackat på hemma hos Marina, men ingen hade svarat. Hon hade kikat in genom brevinkastet och sett högen av post och tidningar innanför dörren. Det hade gjort henne orolig. Hon hade satt sig ned i trappan medan hon funderat på vad hon skulle göra härnäst. Grannens dörr hade plötsligt öppnats, Aziza hade flugit upp och tagit tillfället i akt att höra med grannen om hon visste vart Marina tagit vägen.

"Nej, du. De har alltid hållit sig för sig själva. Precis som alla andra i det här huset. Visst har jag stött på dem ibland i trapphuset, men vi har inte sagt många ord till varandra, ytterst sällan har kvinnan talat med mig. Dottern däremot har varit vänligare och hjälp mig med matkassarna ibland. Hon heter visst Marina, är det din vän?" sa den gamla damen, medan hon rättade till handväskan som hängde i armvecket.

Medan kvinnan väntade på svar, vände hon sig om, stängde dörren till lägenheten och kände noga efter så att dörren hade gått i lås.

Aziza kämpade med klumpen i halsen. Hon var rädd att något hade hänt Marina.

"Man kan inte vara nog så försiktig", sa den gamla damen. "Här har varit inbrottstjuvar. De äldre glömmer ibland att låsa om sig. Även om jag är åttiotvå nu, har jag fortfarande minnet i behåll, om än kroppen börjar ge med sig. Man får vara glad för det lilla."

"Så tant vet inte vart Marina och hennes mamma har tagit vägen?" sa Aziza.

Den gamla damen började ta sig nedför trapporna och Aziza följde med.

"Du undrar säkert varför jag bor på tredje våningen, utan hiss, när jag är så här gammal, men se det håller mig i form. Om inte benen får röra sig så vill de inte göra något alls till slut", sa den gamla damen.

"Så är det nog!" sa Aziza och gav den gamla damen stöd, eftersom hon tyckte att benen såg nog så gamla och darriga ut.

"Du undrade om jag visste vart grannarna har tagit vägen. Nej, det har jag inte. Men jag såg när de försvann. Det var samma dag då jag fick pensionen. Jag tittade ut genom kikhålet i dörren och såg dem försvinna nedför trappan med två resväskor som såg tunga ut. Flickan såg ledsen ut, kvinnan såg arg och lite rädd ut. Jag minns att jag undrade om någon släkting hade blivit sjuk, eftersom de reste iväg så sent på kvällen. Men jag kunde ju inte gärna öppna dörren och fråga dem, eller hur? Vi umgicks ju inte. Vi har aldrig vattnat blommorna för varandra. Annars hjälps jag och fru Persson på andra våningen åt. Jag vattnar hennes blommor. Jag är alltid hemma, så det är inte så mycket hon behöver göra för mig. Men hon är yngre och bra att ha den dagen jag blir liggande på golvet efter att ha fallit, eller fått en stroke, eller hjärtinfarkt, eller vad det nu är jag kommer att dö av", sa den gamla damen.

Aziza visste inte vad hon skulle säga. Tankarna skenade inom henne. Hon visste att hennes morfar brukade få sin pension runt den tjugonde varje månad. Det hade varit den 21 när hon såg Marina sista gången. Hade de gett sig av direkt samma kväll?

"Det var någon och bankade på deras dörr häromsistens, minns inte riktigt vilken dag det var, men det kan inte ha varit för så länge sedan. Jag satt och såg på Morden i Midsommer, men det är ju inte till någon hjälp. Det programmet går ju på nästan varenda kanal nuförtiden och på olika tider. Det kan ha varit på dagen, eller på kvällen. Men han väsnades allt bra mycket, så till slut gick jag upp och kikade genom titthålet. Men jag fick bara se en ryggtavla försvinna i rasande fart nedför trappan." sa den gamla damen.

Aziza blev ännu räddare efter de orden. Någon hade försökt komma i kontakt med Marina och hennes familj. Hade Marina och hennes mamma råkat ut för en olycka? Hade det varit polisen som varit där och bankat på dörren? Eller var Marina och hennes mamma jagade av någon?

Hon hörde att den gamla damen fortsatte prata, men det var bara om obetydliga saker, ingenting som handlade om Marina och hennes mamma, därför lyssnade hon inte, hennes tankar var sysselsatta med det dåliga samvete som hastigt växte inom henne.

Var det hennes fel att Marina var försvunnen? Var det på grund av att hon hade skapat ett facebookkonto för Marina?

Aziza bet sig i läppen. Hade hon förlorat sin bästa vän nu?

Åh, Marina. Ta dig till en dator och skriv till mig, tänkte Aziza, medan hon log mot den gamla damen som tackade för sällskapet och stapplade iväg mot närbutiken för dagens inköp.

Aziza släpade fötterna efter sig när hon gick mot närmsta busshållplats. Hon hade inte långt till tårarna. Det dåliga samvetet fick henne att må illa. Hon bet sig ännu en gång i läppen och den här gången fick hon blodsmak i munnen. Då kom tårarna. Hon satte händerna för ansiktet och grät ända tills hon hörde bussen stanna vid hållplatsen. Hon torkade snabbt tårarna, klev på och kröp ihop i ett hörn, lutade sig mot fönstret och stirrade med oseende ögon ut genom det. Tankarna rasade inom henne. Vad skulle hon göra för att hitta Marina? Hur skulle hon få kontakt med henne? Hade något hemskt hänt Marina? Hade det något att göra med facebookkontot?

Aziza svalde, blundade och ångrade att hon hade lämnat ut sin vän på nätet.