Mördande foto

Kapitel 35

Han kände hur tabletten fick hjärtat att lugna ned sig. Efter några sekunder blev han medveten om att den gamla damen slet och drog i honom för att få honom på fötter.

"Upp med dig! Du kan inte ligga och dö här, det skulle bli en olägenhet för hela huset. Du är den mest envisa karl jag någonsin stött på. Värre än min egen, må han vila i frid. Aldrig gjorde han som jag sa, inte du heller. Men se du, nu har jag gett mig sjutton på att du inte ska dö så länge jag kan förhindra det, så nu är det bäst du masar dig upp!"

Förbaskade kärring, kan du inte sluta tjata någon gång, tänkte han.

Samtidigt kände han en gnista spraka till inom honom. Någon brydde sig om honom. Han var tvungen att hejda leendet som var på väg att bryta fram. Han höll ögonen stängda och höll kvar känslan av gnistan.

Han hörde hur den gamla damen stånkande försvann uppför trappan och började banka på dörrar.

"Hallå! Kan någon hjälpa mig!"

Han hörde en dörr öppnas och en röst som svarade. Den unge mannen som spelade spel hela dagarna. Han bodde på andra sidan om hans lägenhet. Det enerverande ljudet från spelen höll på att göra honom tokig ibland. Hade människan inget jobb att gå till? Hur kunde en ung människa fördärva hela sitt liv med att sitta framför en dator och försvinna bort i en fantasivärld? Det var bättre på hans tid. När han var ung fick de slita för brödfödan och ut på arbetsmarknaden tidigt. Det klemades för mycket med ungdomarna nuförtiden. Aldrig att de gjorde något vettigt, spelade spel, pratade i sina mobiler och var ute på nätet. En förlorad generation, det var vad det var! Hur skulle det gå för de som snart blev pensionärer, när de yngre inte orkade jobba och försörja dem äldre? Pensionspengarna skulle inte räcka till.

Åh, vad han var trött på den här världen! Om det inte var för att han ville ha hämnd hade han lämnat den för länge sedan. Bara slutat ta hjärtmedicinen och låtit nästa hjärtattack föra honom över till andra sidan.

Himmel eller helvete? Så länge han inte hade fått hämnd var chansen stor att han skulle komma till himlen, men om han lyckades hämnas var han rätt övertygad om att det var helvetet som väntade honom. Inte för att han hade så värst mycket emot det. Där verkade de ha roligt. I himlen satt de bara på moln och spelade harpa. Inget för honom. Lika bra att leva ett tag till och utkräva hämnden.

Han hörde hur den gamla damen och den unge mannen kom nedför trappan.

"Fru Persson kan aldrig tänka sig vad som har hänt idag. Jag har sålt mitt dataspel för 50 miljoner! 50 miljoner dollar! Det är ofattbart mycket pengar. Galet mycket pengar. Herrejävlar! Jag kan inte fatta att det är sant!"

Han hörde mannens glädje och fru Perssons grattis. 50 miljoner. En gång hade han också haft ofattbart mycket pengar. Om det inte hade varit för den där satkärringen Linda hade han fortfarande haft gott ställt. Hata var ett milt ord när det gällde vad han kände för henne. Glödgande hat var också milt. Han kunde faktiskt inte få fram sina känslor i tillräckligt starka ord. Det bästa var att visa dem genom att stycka upp hennes älskade dotter, Marina.

Jag måste leva ett tag till!

Han öppnade ögonen i samma stund som den unge mannen och grannfrun stod bredvid honom.

"Men så ni ser ut! Kom här så ska jag hjälpa er in i lägenheten!" sa den unge mannen.

Innan han hade hunnit reagera hade mannen lyft upp honom som om han inte vägde någonting, slängt honom över axeln och i rask takt gått uppför trappan.

"Jisses vilken karlakarl ni är! Det skulle jag aldrig ha kunnat ana! En riktig stålman" sa fru Persson.

"Jag arbetar som frivillig brandman och har tränat på att bära ut folk ur brinnande hus. Jag har faktiskt gjort det på riktigt också. Det gäller att hålla kroppen i trim när man sitter vid datorn så mycket som jag gör. Jag har ett gym inne i lägenheten. Jag tränar yoga också, för smidigheten. Men säg ingenting om det, för det anses nog som träning för kvinnor, jag har då inte sett många män som håller på med det. Herregud 50 miljoner US Dollar! Det är mycket pengar."

Han kände hur den gamla damen letade upp dörrnycklarna i hans kavaj och öppnade dörren.

"Ja, en annan har det inte så fett. Pensionen räcker inte till så mycket sedan gubben gick bort. Hyran har höjts förskräckligt. Jag tror de vill bli av med mig."

Den gamla damen suckade.

"In här! Det är väl bäst att lägga honom i sängen!"

"Ni hittar bra här inne. Brukar ni vara här?"

"Nejdå, jag hittade honom häromdagen när han fick en hjärtattack. Jag kikade in genom nyckelhålet efter att jag hade hört ett fruktansvärt brak från lägenheten. Där låg han. Så jag ringde ambulansen och de kom och hade kontaktat fastighetsvärden, så de kunde komma in i lägenheten. Sedan följde jag med till sjukhuset och satt och väntade för att se om han skulle vakna upp. Jag vet ju hur det gick med gubben min. Men den här dåren, han inte bara vaknade upp, han rymde från sjukhuset också och glömde sin pillerburk."

Den unge mannen lade honom varsamt på sängen, rättade till kuddarna, såg på honom och log.

"Är det något mer jag kan göra för er? Jag menar, jag har alla möjligheter nu, eller i alla fall när pengarna kommer."

Han tänkte på gnistan som tänts inom honom när den gamla damen månade om honom och han såg på henne.

Den unge mannen nickade som om han hade förstått.

"Det ordnar jag. Oroa dig inte. Ingen av er ska lida någon nöd längre! Vad gör man inte för sina grannar!"

Den unge mannen, som han inte ens visste namnet på, gjorde honnör, vinkade käckt åt den gamla damen och lämnade rummet.

Han kunde inte hejda tårarna som plötsligt rann i strid ström nedför kinderna. Vänligheten gjorde honom förvirrad. Det var nära att han ångrade sin plan angående Marina, men bara nästan. Han var tvungen att fullfölja den.

Medan tårarna rann och den gamla damen satt vid sängkanten och strök hans hand, försökte han tänka ut alla möjliga grymma sätt han kunde plåga Marina med, för att på så sätt göra livet till ett helvete för hennes mamma. Men tankarna på tortyr kom inte lika lätt som tidigare.

Bilden till det här kapitlet är till boken Det osynliga folket på Island. Här kan du läsa mer om den: http://kimselius.se/hem/bockerna/det%20osynliga%20folket%20p%C3%A5%20island.html

Kramisar Kim M Kimselius