Mördande foto

Kapitel 2

"Jag såg blogginlägget. Jättefina bilder. Du var superbra på fotot, Marina."

Jag log och såg på Aziza. Äntligen var jag som alla andra, jag fanns på nätet. Jag var synlig. Det bubblade inom mig av glädje och jag ville genast rusa till biblioteket för att se blogginlägget på datorn.

Vi skyndade in till lektionen. Birgitta stod vid smartboarden, med blossande kinder och något upphetsat i blicken. Som vanligt var det rörigt och högljutt i klassen innan alla hade slagit sig ned vid sina platser.

Birgitta stod lugnt kvar och inväntade tystnaden. Det var något speciellt med vår lärare. Andra lärare skrek och förbannade för att få oss tysta. Birgitta bara stod där, utan att säga ett ord, vilket fick oss att självmant tystna och bli uppmärksamma. Hon brukade ha en sträng blick som borrade sig in igenom en, men inte idag. För idag såg hon ut att sväva en bit ovan marken, medan hennes tankar var någon helt annanstans.

När det blev knäpptyst tog Birgitta ett steg framåt och såg ut över klassrummet.

"Författarens blogginlägg är nu publicerat. Det är ett mycket fint inlägg med mängder av foton. Ett bra foto på hela klassen, ni vet i slutet då ni samlades i grupp, men även flera enskilda foton där ni sitter och lyssnar uppmärksamt på föredraget. Ett foto var mycket speciellt och det var ditt Marina", sa Birgitta och såg på mig.

Hjärtat började bulta och jag kände hur jag rodnade ända ned till tårna, när alla vände sig om och såg på mig. Christoffer gav mig en road blick och blinkade, vilket fick mitt hjärta att bulta lite extra hårt. Vad menade läraren?

"Nå, jag ska inte hålla er i spänning", sa Birgitta, slog på datorn och tog ett steg åt sidan när författarens blogg blev synlig på smartboarden.

Jag såg på bloggen. Där fanns en bild på författaren och en hög med hennes böcker högst upp. Birgitta rullade ned och det första som mötte oss alla var en stor bild på mig som sträckte sig över hela sidan. Foto var taget framifrån, jag satt med huvudet stött i händerna, medan jag stirrade hänfört på författaren.

En kyla spred sig inom mig och jag var inte medveten om något annat än fotot av mig, medan Birgitta lät blogginlägget rulla över smartboarden. Visst såg jag foton, mängder av foton, men inga av dem var lika stora och närgångna som det på mig.

Det fanns en bildtext under mitt foto: "Marina, en hänförd lyssnare till min föreläsning".

Jag svalde.

"Vad lik du är din mamma", sa Aziza och det var just det som var problemet, tror jag.

I alla fall var det just det som fick mina lungor att krympa och hjärtat att försöka hoppa ut ur bröstet. Det kändes som om jag inte fick luft när jag stirrade på fotot av mig, när det åter dök upp på skärmen.

Någon busvisslade och ropade "Du är skitsnygg, Marina!"

"Jag har fått ett mejl från författaren", sa Birgitta. "Hon tackar alla för att ni ställde upp på fotograferingen och för att ni lyssnade så uppmärksamt."

Det började växa en klump i magen och jag kände mig yr. Tänk om mamma fick se det här fotot. Tänk om Birgitta berättade om det vid nästa kvartssamtal. Mamma skulle mörda mig!

Vad jag inte visste då var att mamma var mitt minsta problem just då. Någon annan hade sett fotot, någon som verkligen skulle kunna tänka sig att mörda.