Mördande foto

Kapitel 9

"Hej, har du försvunnit från jordens yta? Har inte sett dig här inne på länge?"

Han gnisslade tänder medan han försökte låta som en vanlig skolflicka, nyfiken, trevlig och lite ensam.

Vart hade Marina tagit? Hade hon bara startat upp kontot och sedan inte brydde sig om att gå in på det?

Det var så han hade tänkt till en början. Sedan hade han gått in och tittat på OM Marina och till sin glädje upptäckt att hennes fullständiga adress fanns där. Han hade genast bokat en flygbiljett, skaffat en hyrbil och kört till den angivna adressen. Han hade bankat på dörren tills han insåg att han väckte uppmärksamhet, att grannarna skulle minnas honom. Då hade han skyndat därifrån.

I flera dygn hade han suttit i bilen, frusit och ätit snabbmat, energikakor och druckit Pepsi, allt för att hålla sig vaken.

Ingen Marina, ingen Linda. Hade de anat oråd. Hade han på något sett försagt sig när han öppnade de två kontona. För säkerhets skull hade han öppnat flera facebookkonton, alla hade lagts till av Marina, trots att hon inte kommenterat hans inlägg, eller skrivit något på sin egen logg.

Hon fanns där ute någonstans, hon läste facebook. Om han bara var tillräckligt tålmodig skulle hon snart avslöja sig igen. Just nu verkade spåret ha kallnat, men tack vare facebook skulle han aldrig tappa bort henne helt.

Om hon bara kunde lägga in en platsangivelse, berätta vad hon gjorde just nu, kanske befann hon sig i en galleria inte långt ifrån honom, var på bio, var på skolan, var på väg hem. Skriv något på facebook, tänkte han och studerade skärmen.

Han satt med datorn påslagen i knät. Flera gånger hade han varit tvungen att ladda den mot bilbatteriet. Han skrev flitigt på facebook, höll sina konton aktiva, hittade på helt normala saker som hände hans fiktiva personer, men han lade också in lite ovanliga saker, sådant som förhoppningsvis skulle väcka Marinas nyfikenhet och få henne att kommentera.

Han blev nyfiken på Aziza, hon verkade också jaga Marina och skrev om och om igen för att fråga vart Marina hade tagit vägen.

Till slut insåg han att Linda och Marina inte skulle komma tillbaka till den här adressen. Han hade inte varit tillräckligt snabb. Om han ändå hade kikat på kontaktuppgifterna direkt han hade hittat hennes konto. Det misstaget skulle han inte göra nästa gång hon var on-line.

Han hoppades innerligt att hon snart skulle koppla upp sig. Kanske kunde de chatta med varandra. Han ville så gärna lära känna henne.

Men framförallt ville han ha reda på var Linda befann sig, den svekfulla kärringen.

Han kände hur det hettade till i honom vid tanken på hur hans händer skulle sluta sig runt hennes hals till slut, hur han sakta skulle tömma hennes kropp på liv, men först efter att ha strimlat henne. Hon skulle ligga där i sitt eget blod, med visshet om att snart gå samma öde till mötes som hennes dotter hade gjort. Långsamt skuren i bitar, på det mest plågsamma sätt han kunde åstadkomma.

Hjärtat bultade, andningen blev häftig och han fumlade fram tablettburken, fick nästan inte av locket, för händerna darrade så. Till slut fick han upp locket, de små vita tabletterna verkade ha fått eget liv och hoppade ut, föll ned i hans knä, på golvet, på instrumentbrädan, överallt.

Han släppte burken, medan han kände krampen i bröstet tillta.

Lugn, ta det bara lugnt, tänkte han, medan han flämtade efter luft och med en viljeansträngning sträckte sig fram efter en av tabletterna.

Han stoppade den under tungan, lutade sig tillbaka och kände till slut hur smärtan avtog.

Jag måste ta det lugnt. Det går inte an att dö förrän jag har fått min hämnd, tänkte han.

Hans händer darrade fortfarande när han vred om tändningsnyckeln och lämnade den parkeringsplats han hade stått på så länge. Han checkade in bilen hos biluthyrningen och tog första plan hem igen. Här fanns de inte längre. De hade lämnat lägenheten och han var övertygad om att de även hade lämnat staden.

Nu började jakten igen. Han gnuggade händerna och log när han slog sig ned i flygplansfåtöljen. Om han bara kunde hålla sig vid liv, älskade han nästan jakten lika mycket som han såg fram emot den slutgiltiga hämnden.

Hans leende blev bredare när han lutade sig mot ryggstödet, slöt ögonen och sov för första gången på fyrtioåtta timmar.

I drömmarna blev hämnden verklighet och han badade fram genom deras blod. Han suckade förnöjt och drömde vidare.