Mördande foto

Kapitel 40

Trots att taxichauffören gång på gång nekade till att han visste vart Marina hade tagit vägen, fortsatte Aziza och Martin att fråga ut honom.

Hade han inte slängt en sista blick i backspegeln innan han svängde ut från parkeringen? Hade han inte sett ut genom sidorutan när han passerade parkeringen på väg tillbaka till centrum? Hade han inte ens funderat över vart Marina och mannen hade tagit vägen?

Taxichauffören skakade på huvudet. Han svepte ut med armen mot den stora parkeringen.

"Så vitt jag vet skulle de ha kunnat ta vilken som helst av de här bilarna och kört iväg så fort jag hade åkt. Eller, så kanske de sitter och väntar på att vi ska ge oss av", sa taxichauffören.

Mannens ord fick Aziza och Martin att se ut över parkeringen. Kunde det vara så som taxichauffören sa, att Marina och mannen satt i någon av bilarna och väntade på att det skulle bli fritt fram att köra?

Nej!

Martin slog ifrån sig tanken. Han hade varit här betydligt längre än Aziza. Det hade varit lugnt, inga människor förutom han själv. Mannen och Marina hade haft gott om tid att ge sig av.

Ynglingen med schäferhundarna passerade dem. Martin såg på hundarna. De var vackra, men verkade inte ha någon som helst pli. Nu drog en av hundarna så intensivt att ynglingen drogs efter hunden.

Martin vände bort blicken i samma ögonblick som hunden började nosa på bagageluckan till en av bilarna. Hade han sett hur envis hunden var, och hur svårt husse hade att dra bort hunden, hade Martin säkert blivit misstänksam. Nu vände han istället uppmärksamheten mot hyreshuset efter ett utrop från Aziza.

"Titta!"

Martin såg dit hon pekade. Rök!

"Det brinner! Ring SOS!" ropade taxichauffören.

I nästa sekund hade han hoppat in i bilen och anropat taxicentralen på radion. Han öppnade rutan helt och hållet och ropade:

"Nu kör jag! Det finns inget mer att göra här. Snart blir det kalabalik när polisen och brandbilarna kommer. Ska ni åka med?"

"Nej, vi stannar här. Åk du!" sa Martin, som i det ögonblicket hade slagits av en tanke.

Var det Marina som hade tänt eld för att göra dem uppmärksamma på var hon fanns?

Samma tanke hade slagit Aziza.

"Martin! Det är Marina som sänder röksignaler till oss", sa hon.

Orden fick Martin att skratta, trots att han just hade tänkt samma tanke.

"Du har sett för många gamla amerikanska filmer om indianer och cowboys", sa han.

"Men tror du inte att det kan vara så?" sa Aziza.

Hon fäste håret bakom öronen när hon såg upp mot husfasaden. I fjärran hördes ljudet av sirener. Röken var svart och såg riktigt otäck ut.

"Tänk om Marina dör?" sa Aziza.

Hennes sorgsna, uppgivna röst fick Martins strupe att snörpa åt. Han ville rädda Marina. Men han kunde inte ta sig in genom porten. Den var låst. De fick vänta tills brandmännen var där. Då skulle de berätta för dem att deras vän var instängd i den rökfyllda lägenheten. Bara det inte var för sent.

Bilden idag föreställer mig när jag håller skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda. Något jag gör varje sommar. Du kan läsa mer om skrivkursen här http://kimselius.se/hem/forfattartips/Skrivarkurs%20med%20Kim.html

Det är kul när du kommenterar det jag skrivit. Det inspirerar mig att skriva mer.

Ha det så bra!

Kram Kim :-)