Mördande foto

Kapitel 29

Svettdropparna trängde fram i pannan och rann ned i ögonen när han lämnade bilen och den instängda flickan.

Det hade gått lättare än vad han hade förväntat sig. Han hade sett framför sig hur gatan skulle vara full av folk, att människor skulle kika ned från balkongerna, att alla skulle lägga märke till vad han höll på med. Inget av det hade hänt. För ovanlighetens skull hade gatan legat öde. Då hade han snabbt ändrat planen. Hans första tanke hade varit att ta med henne upp i lägenheten och tortera henne där. Ett riskabelt vågspel, men när han hade tänkt ut planen hade det känts som det enda alternativet.

När han hade sett den folktomma gatan hade han genast kommit på en ny plan. Han visste ett perfekt ställe att ta flickan till, en plats där ingen skulle hitta henne. Inga nyfikna grannar, ingen som skulle höra henne skrika.

I samma stund hördes henne skrik från bilen. Han snurrade runt på klacken och skyndade bort till bilen, dunkade hårt på bagageluckan och röt:

"TYST! Annars skjuter jag både dig och den som kommer för att hjälpa dig!"

Han hörde hur hon kvävde skriket och istället snyftade.

"ABSOLUT TYST! Inget lipande heller. Så fort någon hör dig kommer jag att döda. Och jag lovar dig att jag alltid håller mitt löfte!"

Det blev helt tyst från bagageutrymmet.

Hans händer skakade så att han råkade peta sig i ögat när han skulle stryka bort svetten i pannan. Han svor till. Aldrig hade han anat att det skulle vara så jobbigt att kidnappa någon.

I nästa stund log han när han tänkte på att allt hade gått bra och skulle fortsätta gå precis som han hade planerat i många år. Äntligen skulle han få hämnd. Han hörde motorljud närma sig. En bil svängde in på parkeringen. En taxi. Han drog ett djupt andetag och försökte uppföra sig så normalt som möjligt när han i rask takt gick mot porten. Varje sekund var en plåga. Han skärpte hörseln för att försöka uppfatta ljud från bilen, samtidigt som han skyndade för att hinna in i porten innan personen i taxin steg ur bilen.

Han fumlade med portlåsets knappar och råkade slå fel kod två gånger innan han till slut fick upp dörren. Han hörde taxidörren slå igen. Han skyndade in och drog igen den tunga porten bakom sig. Allt för att försvåra för personen att komma in efter honom.

Plötsligt kände han sig förföljd. Skräcken grep tag i honom. Skulle han åka fast efter alla dessa år. Nej, han vägrade. Hjärtat började hoppa omkring i bröstet, igångsatt av rädslan.

Han klev fram till hissen och svor när han såg skylten UR FUNKTION. Han var inte i form att ta sig tre trappor upp, men vad hade han för val? Om han skulle tillbringa några dagar, kanske veckor, i den ensligt belägna stugan, var han tvungen att ha med sig lite fler saker än de kläder han bar. Han ville ha datorn, han ville kunna lägga ut bilder på den kidnappade flickan, han ville lägga ut bilder på bitar av den kidnappade flickan, ändrade han sig i tankarna. Det fick honom att le, bita ihop och börja ta sig uppför trapporna.

Han pustade som om han var minst hundra år. Han klandrade flickans mamma för sitt dåliga hjärta och obefintliga kondition. Allt var Lindas fel. Han skulle se till att hon fick lida minst lika mycket som han hade gjort. En bit i taget.

Tanken fick honom att skratta, något som fick honom att sjunka ned på trappan för att pusta ut. Det kändes som om det där förbaskade hjärtat var på väg ut ur bröstkorgen. Bröstet hävde sig upp och ner i försök att dra in luft, men det gick dåligt.

Det gäller att inte tuppa av nu, tänkte han och försökte lugna sig. Han hörde porten öppnas på bottenvåningen. Själv hade han bara tagit sig en våning upp. Han måste skynda sig. Han ville inte möta någon.

När han reste sig upp svartnade det för ögonen. Han grep tag i ledstången och höll hårt fast tills allt var någorlunda normalt igen. Ljudet av hasande steg uppför trappan fick pulsen att öka ytterligare ett snäpp.

"Hallå! Det är bara jag! Vänta är ni snäll!"

Han stönade när han kände igen rösten. Det var grannfrun. Hon som suttit vid hans sida på sjukhuset. Han hatade människor som klibbade sig fast och lade sig i hans liv. Han ville bara vara ifred, kunde människan inte förstå det?

Ilskan fick pulsen att öka ytterligare. Nu kunde han höra bultandet i öronen. Irriterande!

Han tvingade sig att ta ännu ett steg uppför. Fötterna kändes blytunga, benen mjuka och darriga. Han mer drog sig upp med händerna än gick med fötternas hjälp.

Fotstegen bakom honom kom närmare, rösten blev tydligare. Den gälla gammelrösten som han hatade. Han kunde tänka sig att kärringen hade tjatat ihjäl sin man med sin pipiga röst. Han hatade henne. Han hatade hela världen. Men mest av allt hatade han hjärtat som alltid svek honom när han som mest behövde det.

Han försökte dra ett djupt andetag, men det var stopp. Den välbekanta smärtan i bröstet slog till och han sjönk med en duns ned på stentrappan.

Skulle han dö nu? Innan han hade fått avsluta det han hade planerat för flickan. Ett leende bredde ut sig i hans ansikte när han förstod att han trots allt skulle få sin hämnd om han dog. Marina skulle ligga tyst som en mus i bagageutrymmet och långsamt kvävas till döds, eller dö av skräck. Vilket som, hon skulle dö med honom.

Han suckade nöjt och slöt ögonen.

Jag älskar att skriva och har nu skrivit närmare 40 böcker. Här hittar du alla http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html

Jag vet att många älskar min bok Skräckresan med Titanic. http://kimselius.se/hem/bockerna/skrackresan-med-titanic-2.html

"Åh den är så bra! Men sorglig. Satt med tårar i ögonen under den sista biten – du formulerar dig så levande. Det känns som om det är jag som är där!" Lunnan om Skräckresan med Titanic

Alla mina böcker finns på biblioteket, både som vanlig pappersbok och e-bok. Fråga efter dem, för de är oftast utlånade. Ha det så bra.

Snart kommer ett nytt kapitel.

Kram Kim