Mördande foto

Kapitel 41

Han stängde dörren till lägenheten och var på väg att ta det första trappsteget när foten stannade i luften.

Fru Persson! Han måste återgälda den gamla damen allt hon hade gjort honom.

Strunta i henne!

Nej, absolut inte!

Viljorna stred inom Erik. Den gamla vanliga person han hade varit under större delen av sitt liv ville bara tänka på sig själv och fly, medan den person den gamla damen hade väckt till liv kämpade för en helt annan sak.

Han suckade, vände och gick fram till fru Perssons dörr. Han bankade hårt och intensivt, sedan gick han tvärsöver trappuppgången och dunkade på den unge mannens dörr. Han ville säkert inte dö nu när han hade fått 50 miljoner dollar för sitt dataspel.

Han fnös.

I samma stund hörde han hur den gamla damens dörr öppnades och hon sa?

"Ja, var det något?"

"Det brinner! Ni måste genast ta er ut!" sa han.

Ulf Tallsjö kom i samma stund ut ur lägenheten.

"Det luktar rök!" konstaterade han och såg sig omkring.

"Ja, det brinner i min lägenhet, jag råkade somna och... Ja, jag vet inte vad som hände. När jag vaknade brann det för fullt", sa Erik och sträckte på sig i ett försök att se bestämd ut.

Ulf Tallsjö såg ned på den fullproppade väskan i hans hand.

"Jaså den! Jag hade redan packat. Skulle åka till min sommarstuga på landet ett par dagar. Den stod färdig i hallen. Bara att grabba tag i och rusa ut. Kom nu! Jag har ringt brandkåren!"

"Nej, jag lämnar inte mina små älsklingar!" sa fru Persson och gick tillbaka in i lägenheten.

Säg inte att hon har katter vi ska jaga runt efter, då kommer vi alla att dö av rökförgiftning. Erik ångrade nästan sitt beslut att knacka på hos den gamla damen.

Han släppte ned väskan och skyndade efter kvinnan.

Han stannade häpet innanför dörren. En mer övermöblerad lägenhet hade han aldrig sett. Han fick kryssa fram mellan antika möbler och foton. Kvinnan stod med famnen full av fotoramar framför flygeln i vardagsrummet. Hur de hade fått upp den hit hade han svårt att förstå.

"Mina älsklingar!" sa hon och höll ömt om de hårda fotoramarna.

Han skakade på huvudet.

"Släpp dem, vi kan inte ta med dem!" sa han.

"Då dör jag med dem. Det är allt jag har kvar av min familj. De utrotades alla i koncentrationsläger. Några gasades ihjäl, andra experimenterades med. Jag såg min tvilling sakta tyna bort, medan jag blev kraftigare och mer välmående. Ett experiment de hade. Jag har levt ett rikt liv varje dag, för var och en som dog under vidriga förhållanden. Jag tänker inte lämna dem nu!"

Fru Persson lät så bestämd att han förstod att det inte skulle gå att övertala henne. Han såg sig om i det överbelamrade rummet efter något att bära fotona i.

"Här!" sa Tallsjö och kom in med shoppingväskan på hjul som den gamla damen alltid brukade dra efter sig.

De hjälptes åt att stoppa ned fotona, medan kvinnan hela tiden uppmanade dem att vara försiktiga och berättade vad varje foto föreställde, mormor, morfar, mamma, syskon, pappa, farmor, farfar, kusiner, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder. Det var verkligen hela hennes familj.

När alla fotona var i säkert förvar och den gamla gumman hade hämtat sin plånbok var röken synlig i trappuppgången. Lukten hade även smugit sig in i kvinnans lägenhet.

"Ta väskan, så tar jag fru Persson", sa Ulf Tallsjö.

Under vilda protester från kvinnan hivade han upp den gamla damen över axeln och skyndade ut ur lägenheten.

Erik grep tag i shoppingvagnen och snirklade den mellan möblerna ut i trappuppgången. Röken tjocknade alltmer. Han såg den unge mannen med den gamle damen över axeln försvinna i rask takt nedför trapporna.

Det här är inte bra för mitt hjärta, tänkte han, grep tag i sin väska, lyfte upp shoppingvagnen och tog sig ned så fort han vågade medan röken följde honom tätt i hälarna.

Trappan började fyllas av folk från de övre våningarna. De kom skyndade, knuffade undan honom och passerade.

Han började fundera över vad han egentligen hade satt igång. Skulle han klara sig levande ur det här?

Ja, då var det dags för ett nytt kapitel. Jag hoppas du tycker lika mycket om det här som om de förra.

På bilden ovan ser du mig med mina hundar, Tickie och Tudor. Bilden arrangerades inför omslaget till Staden på andra sidan Fjäderpennan. Här ser du slutresultatet av omslaget http://kimselius.se/hem/bockerna/staden%20p%C3%A5%20andra%20sidan%20fj%C3%A4derpennan.html

Jag skriver på, nästa vecka kommer nästa kapitel.

Kramisar Kim :-)