Mördande foto

Kapitel 49

Taxin svängde in precis framför Aziza, Martin, Ulf Tallsjö och Edith Persson. Taxichauffören hoppade ut så fort att turbanen gled på sned. Aziza förväntade sig att få se pengarna sticka fram, men inget sådant skedde. Med ett raskt handgrepp ordnade chauffören till turbanen och småsprang mot dem.

"Vad gör du här?" sa Aziza, samtidigt som taxichauffören sa:

"Ja, Uffe, du behövde min hjälp?"

Aziza och Martin vände sig mot Ulf och såg från honom till taxichauffören.

"Är det din vän?" sa Martin.

"Ja, det här är min vän med bilen, han ställer alltid upp", sa Ulf.

"Mina galna vänner som jag kört tidigare. Trevligt att träffas igen", sa taxichauffören. "Anders Andersson till er tjänst, ännu en gång."

"Anders Andersson?" sa Aziza.

Hade det inte varit för att hon vara orolig för Marina hade hon nog börjat skratta.

"Ja, ett vanligt namn som öppnar många dörrar, mitt namn som jag fick från födseln är det inte många som kan uttala", sa taxichaufför Anders Andersson.

"Vi har inte tid att diskutera namn. Vi måste hitta deras kidnappade vän, som vår granne har tagit. Har du tid att köra oss?" sa Ulf Tallsjö.

"Jag har alltid tid för dig, min vän", sa indiern och öppnade dörren.

"Det är bäst ni stannar här fru Persson", sa Ulf Tallsjö.

"Nej! Nu när jag har varit med om allt från början tänker jag verkligen inte missa slutet. Dessutom var det jag som berättade var ni kunde hitta Erik Eriksson, glöm inte det!" sa fru Edith Persson.

Det fanns ingen tid för diskussioner. Ulf hoppade in i framsätet, Aziza, Martin och den gamla damen klämde in sig i baksätet. Innan de hade fått på säkerhetsbältena hade taxin farit iväg mot motorvägen med Hörby, Fulltoftaskogen som mål.

Under färden hann Ulf berätta hur han och Anders Andersson hade lärt känna varandra. Det hade bara råkat vara Anders som varit den taxi Ulf flera gånger i rad hade stoppat på gatan. Till slut hade de blivit vänner och kände nu varandra väl.

"Vet du Anders, det här är sista dagen du behöver köra taxi. Jag har fått 50 miljoner dollar för ett av mina spel. Nu kan jag försörja dig och din familj medan du läser färdigt", sa Ulf.

Bilen vinglade till och var nästan på väg av motorvägen, när Anders vred på huvudet och såg på Ulf med gapande mun.

"Se på vägen, unge man! Se på vägen!" hojtade Edith Persson och Anders Andersson vände blicken mot körbanan igen.

"Om jag hade varit född svensk hade jag förmodligen sagt 'nej, det kan jag absolut inte ta emot', men jag är född i Indien där griper vi tillfället i flykten och tackar inte nej till hjälp. Iallafall inte i vår släkt. Jag tackar och tar emot och kommer att betala tillbaka vartenda öre", sa Anders Andersson.

"Vad heter du på riktigt?" sa Aziza och lutade sig fram mot föraren.

"Vad menar du på riktigt, jag heter Anders Andersson. Om du inte tror mig titta där på taxilicensen på instrumentpanelen."

"Men du är väl inte född till det namnet", sa Aziza.

"Född och född. När jag flyttade hit blev jag pånyttfödd, inget av det jag lärt mig i Indien dög längre, inte ens mitt namn, för vem kan uttala Akshobobhya?"

"Förlåt, vad sa du?" sa Aziza.

Hon började bli illamående där hon satt inklämd i baksätet. Dessutom tyckte hon att taxichauffören körde alldeles för fort.

"Där ser du. Anders är det som gäller!"

"Jag tycker du är fantastisk som delar med dig av dina pengar", sa Martin och såg på Ulf.

"Vill du också ha lite?" sa Ulf Tallsjö.

Martin skrattade till och blev lätt rosa på kinderna.

"Nej, det var inte så jag menar. Jag är ärlig, jag tycker du är fantastisk!"

"Tack!" sa Ulf. "Men varför skulle jag inte dela med mig? Jag gör snart ett nytt spel. Kanske kommer jag inte att få lika mycket pengar för det, men pengar kommer jag att få. Pengar blir man inte glad av, iallafall inte om man har för lite eller för mycket av dem. Lagom är bäst."

"Kör du inte lite väl fort? Tänk om polisen tar dig, då kommer vi aldrig fram", sa Aziza och kämpade mot illamåendet.

"Åh, polisen har inte tid för fortkörare nu. De jagar kidnappare. Precis som vi", sa Anders Andersson.

"Tänk att jag räddat livet på den mannen många gånger", sa den gamla damen.

Aziza klappade hennes rynkiga hand när hon hörde kvinnan sucka tungt.

"Ni kunde inte veta", sa Aziza. "Innerst inne kanske han inte är någon hemsk människa. Han har säkert en anledning för det han har gjort."

Aziza trodde inte alls att det förhöll sig så. Hon var innerligt arg på mannen och önskade honom en gruvligt plågsam död, för allt han hade låtit dem utstå.

Hon tänkte på Marinas mamma som låg på sjukhuset och inte visste vad som hade hänt dottern. Hon måste ha sett att Marina hade blivit bortförd, varför skulle hon annars ha rusat ut framför bilen? Aziza önskade att hon kunde ringa och höra hur det var med Marinas mamma, men när hon väl hade hittat Marina skulle de åka dit tillsammans. Det skulle säkert göra Marinas mamma frisk i ett litet nafs.

"Här är det! Ha! Polisen körde förbi", hojtade Anders, ställde sig på bromsen och svängde hastigt av E22:an in på avfarten mot Hörby.

Den 15 maj släpps Mördande foto som pappersbok. Det har tillkommit lite text i boken, eftersom jag vill ge dig lite extra ifall du har läst boken här på Wattpad och sedan köper den tryckta boken.

Idag ser du omslaget till boken Boudicas strid mot Romarna. Det handlar om den starka krigardrottningen Boudica som är en nationalhjälte i England. Jag tycker om att skriva om starka kvinnor. Kelternas krigardrottning Boudica står som staty i många av Englands städer, där hon räknas som hjältinna. Hon lyckades samla många av de keltiska stammar som krigade mot varandra, till en gigantisk här för att driva de romerska soldaterna ut ur Britannien. Druiderna var viktiga för kelterna och i den här boken får du lära känna druidernas öde. Det här är en bok som berättar en sann, blodig och våldsam historia. Du kan läsa mer om boken här:

Har du sett min nya bok Resa utan slut, som jag har börjat skriva här på Wattpad?

Ser fram emot att höra vad du tycker om det här kapitlet.

Kramisar Kim