Mördande foto

Kapitel 50

Erik insåg sitt misstag i samma stund som han hade skjutit byrån för lönndörren. Raskt flyttade han den igen, slet upp lönndörren och rusade in. Det var som han befarat. Marina hade lyckats få upp verktygsväskan, men med händerna bakbundna såg hon inte vad hon gjorde. Hon satt på golvet med ryggen mot metallväskan och fumlade efter verktyg.

Tre raska steg förde honom fram till henne, han grep tag om armarna och slet upp henne från golvet. Hon gav ifrån sig ett gällt skrik. Hennes ögon brann av hat. Han ville inte att hon skulle hata honom, bara vara rädd för honom.

Han lyfte upp henne från golvet och slängde ned henne på metallbritsen. Ännu ett skrik for ur henne, men hon sa ingenting. Det var som om hon hade bestämt sig för att vara helt tyst. Men det skulle han snart ta ur henne.

Han spände fast benen först. Sedan satte han henne upp och knöt upp repet runt handlederna. I samma stund Marina hade händerna fria började hon slåss. Hon slängde hela överkroppen mot honom och rev och klöste. Instinktivt backade han ifrån henne. Nu hängde hon halvvägs ut över metallbritsen, fasthållen av de bundna benen.

Erik tog upp pistolen ur innerfickan och riktade den mot henne.

"Om du gör så en gång till skjuter jag dig och jag skjuter inte för att döda. Det kan ta många skott innan du dör och jag tänker se till att du lider av vartenda ett. Förstår du?"

Han tyckte det såg ut som hon nickade, men det var inte lätt att se när huvudet hängde nedåt och det långa håret skymde ansiktet.

Försiktigt gick han framåt, satte pistolen mot hennes huvud och lyfte upp henne med den andra armen. Självmant lade Marina sig ned på britsen. Hon såg på honom med en blick han kände igen sedan hon var liten. Det gjorde ont. Han visste att han hade svikit henne då och var på väg att göra det ännu en gång.

Men han hade inget val, det var inte hans fel att det hade blivit så här, det var Lindas och det sa han också.

"Klandra inte mig, eller dig själv, för det som händer, det är helt och hållit din mammas fel!"

Marina blängde på honom.

"Marina? Känner du inte igen mig?" sa han.

Borta var hans hårda tonfall, nu lät han bevekande. Marina blev förvirrad. Han måste vara helt galen. Kanske var han schizofren. Typ två människor i en kropp. Det gällde att inte lita på honom, innerst inne hade han ett hjärta av stål, om han ens hade ett hjärta.

Hon skakade på huvudet. Hon kände inte igen honom, om hon gjorde det skulle hon inte ge honom nöjet att få veta det. För det var något bekant med rösten, kanske hon en gång hade mött honom, men hon mindes inte.

"Titta in i mina ögon, påminner de inte dig om någon?" sa kidnapparen.

Marina ville inte göra som han sa, men hon var rädd att han skulle göra allvar av sitt hot om att skjuta henne. Hon ville inte bli skjuten. Det såg hemskt ut på film, mycket blod, folk skrek, svimmade och dog. Hon ville inte dö.

Så hon såg honom in i ögonen. Den kalla blicken var inte kvar, en stråle av värme strömmade ut från varje öga. Hon blev alldeles kall, för det var kärlek hon såg, inget hat, ingen elakhet, ren kärlek. Och hon kände igen de kärleksfulla ögonen.

Är det olidligt spännande? Den 15 maj kommer Mördande foto att finnas ute på nätbutikerna, och i bokhandeln om du frågar efter den.

Dagens bild är TudorRosen Kampen om makten. Du kan läsa mer om boken här http://kimselius.se/hem/bockerna/tudor%20rosen%20-%20kampen%20om%20makten.html

TudorRosen Kampen om makten innehåller en stor del av mig och mina känslor, för under arbetet med boken dog min älskade hund Pluto, sedan dog min älskade pappa mycket hastigt. Det var tufft att skriva boken. Därför är jag extra glad att läsarna skriver att det är den bästa bok jag har gjort. Har du läst den får du gärna berätta vad du tyckte om den.

Kramisar Kim