Mördande foto

Kapitel 24

Aziza blev bortföst när ambulansmännen kom fram. Hon tuggade på läppen medan hon försökte se över axlarna på männen. Den gamle gråhårige mannen pratade med dem och berättade vad som hade hänt. Strax var en av poliserna där, ställde frågor och antecknade. Ingen frågade henne någonting.

Hon var glad över att slippa uppmärksamhet. Allt var hennes fel. Hon såg sig om över axeln för att få en skymt av Martin. Han stod vid bilen han hade hejdat, tillsammans med muskelknuttarna och en ung polisman som såg mycket bestämd ut, men rynkad panna och plirande blick. Kanske var han rädd?

Ett ljud från Marinas mamma fick Aziza att hastigt se tillbaka på kvinnan. Ambulansmännen hade lyft upp henne på en bår. Tydligen gjorde det ont, för rörelsen fick henne att kvida av smärta. Aziza kunde inte hejda sig. Hon skyndade fram och tog Marinas mammas hand.

Ambulansmännen försökte hejda henne och polismannen tog tag i hennes arm för att dra bort henne. Aziza hade sett många filmer så hon visste att hon enligt de här människorna inte hade någon rätt att vara där, inte få följa med ambulansen, inte få sitta vid Marinas mammas sida på sjukhuset, om inte...

"Det är min mamma!" sa hon bestämt.

I samma stund stod Martin vid hennes sida och lade handen på hennes axel. Utan att se på henne sa han.

"Ser ni inte att hon är helt förkrossad över att hennes mamma är skadad. Låt henne följa med. Tänk om mamman dör och Aziza inte har fått vara vid hennes sida fram till slutet. Då tänker jag stämma er på vartenda öre ni äger. Ni har ingen rätt att skilja mor och dotter från varandra."

Aziza lyckades inte trycka ned leendet som sprack upp i hennes tidigare så allvarsamma, oroliga ansikte. Åh, vad hon var tacksam för Marinas pojkvän. Han var någon man kunde lita på i alla lägen. Hon kände ett sting av avundsjuka över att hon inte hade en pojkvän, en sådan som Martin. Hon försökte prata med ögonen och säga tack. Det såg ut som han förstod, för han log mot henne när polisen släppte taget om henne och lät henne följa med ambulansmännen.

"Jag stannar här, ifall att, du vet..." sa Martin.

Aziza visste inte riktigt vad Martin menade, men nickade ändå.

"Leta upp mig på sjukhuset sedan! Skriv till mig på fb!" sa Aziza precis innan ambulansmannen drog igen dörren.

Bilen startade direkt och sirenerna satte igång. Långsamt zickzackade de sig mellan alla människor som hade samlats för att nyfiket stirra på olyckan.

"Marina?"

En låg viskning, knappt hörbar, kom från Marinas mamma. Ambulansmannen hade precis varit på väg att sätta på henne syrgasmask, men hejdade sig och såg på Aziza. Hon skyndade sig att svara.

"Jag är här. Allt ordnar sig. Martin stannar kvar. Var lugn, det här klarar vi, bara ta det lugnt."

"Azi..."

Marinas mamma tystnade mitt i ordet och liksom försvann bort. Ambulansmannen knackade i väggen till förardelen och satte sedan syrgasmasken över ansiktet på kvinnan. Sedan fick han fram en lång nål som han stack in i henne.

Aziza blundade hon ville inte veta vad som hände. Handen hon höll i hade för ett ögonblick kramat hennes när Marinas mamma hade pratat. Nu låg den slapp och lealös.

Något höll på att gå sönder inom Aziza. Det kändes som om huvudet skulle explodera av all återhållen gråt, all skräck och alla känslor som slogs med varandra där inne. Hon fick svårt att andas och kände ett tryck över bröstet. När hon var liten hade hon en gång fått ett astmaanfall. Det var länge sedan nu. Hon hade vuxit ifrån det hade läkaren sagt när hon kommit upp i tonåren och låtit henne sluta med medicinen.

Nu kändes det precis som det gjorde den gången. Hon fick inte luft. Hur hon än kämpade tycktes luftstrupen bli trängre och trängre. Hon fick panik. Hon slog upp ögonen.

Aziza stirrade på ambulansmannen som undrande såg på henne. Hon klöste på halsen och försökte visa att hon inte fick luft. Hon öppnade munnen och försökte dra ned syre, men ingenting hände.

Svarta prickar dansade framför ögonen på henne. Innan allt svartnade tänkte Aziza. Nej, nu förstör jag för Marinas mamma. Allt är mitt fel.

Tycker du om berättelsen Mördande fotot? Du ska veta att jag har skrivit närmare 40 böcker.

Här hittar du alla böckerna http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html

Kanske lockar någon av dem?

Den bok som är mest lik den här är min bok Mysrys http://kimselius.se/hem/bockerna/mysrys.html Ha det så bra. Snart kommer ett nytt kapitel

Kram Kim