Mördande foto

Kapitel 21

Linda stod som paralyserad och såg på mannen som kom ut med hennes dotter genom dörren till Centralstationen. Han höll Marina i ett hårt grepp och föste henne mot taxibilarna. Aldrig tidigare hade hon sett sådan skräck i dotterns ansikte.

Jag borde ha gått fortare, då hade jag varit vid utgången och kunnat slå ned honom med blindkäppen. Även om den inte är något vidare till vapen hade han blivit överrumplad och kanske släppt taget om Marina tillräckligt länge för att hon skulle kunna fly.

När Linda såg honom vällde den gamla skräcken upp. Hon kunde inte röra sig. Hon förstod inte hur hon någonsin hade kunnat fatta mod till att sätta sig upp mot honom och göra det hon hade gjort. Hur hade hon vågat?

Det eldröda märket på armen brände till, något som inte var fysiskt möjligt. Men tankarna på honom, och allt han hade gjort, fick hennes kropp att protestera och stänga ned.

Inte nu, inte nu! Rör dig, du måste rädda Marina! Han kommer att döda henne, han kommer att låta henne lida för allt jag har gjort honom, bara för att han vill att jag ska lida lika mycket som han har gjort de här åren. För jag är övertygad om att han har lidit och inte glömt någon av oss för ett enda ögonblick.

Tidigare har den tanken känts skön, lite som skräckblandad förtjusning, men nu ångrade hon allt.

Linda försökte röra sig, men kroppen löd inte. Svetten rann ned i ögonen och hon kände sig sjöblöt. Varje lem skakade så mycket att hon var rädd att hon skulle skaka sönder och gå i bitar.

Nu föste han in Marina i en taxi och hoppade själv efter, för att genast slänga igen dörren efter sig.

Nu, spring, nu!

Hon skickade ut signaler till varje del av kroppen, men den stod fortfarande stilla. Det var som om hon stod framför en milslång avgrund, som var så djup att hon inte kunde se bottnen. Hjärnan sa att avståndet var för stort, att hon inte kunde ta sig över det, att hon skulle falla och slå ihjäl sig om hon tog ett enda steg till.

Inom sig visste Linda att det bara var hennes gamla panikångestattack som hade återkommit. Hon kände igen symptomen, de som hade hållit henne fängslad hos honom i alltför många år. Nu gjorde paniken så att hennes dotter fördes bort för att dö.

Du klarar det här. Sätt fart!

Men kroppen rörde sig inte, skakade bara ännu värre.

"Hur är det fatt? Vill damen ha hjälp över gatan?"

Linda hörde rösten och kände en hand på armen. Hon släppte taxibilen med blicken och såg en gråhårig man i hennes egen ålder stå bredvid henne. Hans ögon var sorgsna. Om det var för hennes skull eller sin egen, hade hon ingen aning om, men hans ord hade gett henne den kraft hon behövde för att ta sig ur förlamningen.

Hon skakade på huvudet, slängde blindkäppen och rusade ut i gatan, utan att se sig för. Hon fäste blicken på taxibilen som var på väg att föra bort hennes dotter. Linda hörde tjutet av bilbromsar, samtidigt som hon såg hur taxin med Marina rivstartade och körde iväg.

I nästa sekund kände hon en intensiv smärta när fronten på en bil träffade henne och hon flög iväg i en vid båge över biltaket.

Hon skrek inte. Hon blundade och lät mörkret uppsluka henne. Det fanns inget mer hon kunde göra.