Kapitel 4

2.9K 64 21
                                    

Birgitta lyfte huvudet från anteckningarna när det knackade på dörren.

"Kom in!" ropade hon.

Birgitta anade att det var Marinas mamma som kom för utvecklingssamtal. En gråare, alldagligare person hade hon aldrig mött, så annorlunda mot den färgsprakande, livfulla Marina.

Dörren gled långsamt upp och Marinas mamma smög in. Hon drog försiktigt igen dörren bakom sig, gick långsamt fram och slog sig ned i stolen mittemot Birgitta.

"Fru Pettersson, välkommen!" sa Birgitta och log.

"Tack!" sa Marinas mamma, med knappt hörbar stämma.

Birgitta kom på sig själv med att sitta och fundera över vad hon skulle kunna göra för att nå fram till Marinas mamma. Redan från början hade kvinnan tydligt markerat att hon ville tilltalas med sitt efternamn. Aldrig att hon sa ett enda ord i onödan. Hon lyssnade mest, nickade och hummade, tackade för sig och gick.

Tänk om kvinnan kunde släppa loss håret ur den strama knuten. Hon borde färga det, hon är alldeles för ung för att ha så grått hår. Hon ser minst 20 år äldre ut än vad hon är, tänkte Birgitta. Och alla dessa trista tantkläder; gabardinkappa i smutsgrått, rejäla promenadskor, veckad grå kjol som gick nästan ned till vaderna och den höghalsade blusen som var knäppt ända upp till sista knappen...

Birgitta önskade att hon hade haft ett trollspö, då skulle Marinas mamma stå framför henne klädd som den ungdomliga mamma Marina förtjänade.

Birgitta lyckades inte hålla tillbaka sucken, och försökte maskera den med ett vant leende.

"Ja, då mötts vi igen, fru Pettersson. Den här gången har vi mycket att prata om."

Marinas mamma, Linda, ryckte till, men samlade sig snabbt och anlade en uttryckslös min. Hon fick inte röja sig. Hon var tvungen att spela rollen av en äldre kvinna med sladdbarn. Ingen fick veta vem hon egentligen var.

Linda önskade att allt hade varit annorlunda. Marinas lärare var en trevlig kvinna, en person hon skulle ha viljat bli vän med om allt hade varit annorlunda.

Hon kände den vanliga klumpen av oro i magen. Den dök upp varje gång det var utvecklingssamtal eller något annat socialt de var tvungna att medverka i.

Hon hade inte en enda person hon vågade anförtro sig åt, den personen kunde föra det vidare och till slut kunde orden nå fel öron.

Varje dag vaknade hon med en känsla av att det här var hennes sista dag. Ändå lät hon inte Marina ana hennes oro.

Hemma med dottern kunde hon vara sig själv. Där kunde hon linda färggranna sjalar runt det grå håret, klä sig som hon ville och prata nästan om allt, men bara nästan...

Hon hade alltid en blekblå städrock, med stora fickor, hängande vid ytterdörren. Perfekt att slänga på sig om de fick oväntat besök och också någonstans att gömma de snabbt avslitna sjalarna.

Marina hade slutat fråga henne om klädseln och hela förklädnadsarrangemanget. När dotter var mindre hade hon sett det som en lek, och själv klätt ut sig. Under en period hade Marina försökt övertala henne att ta tillbaka sitt färgsprakande röda hår, försökt få henne att klä sig som andra mammor.

Det enda hon hade kunnat svara var: "Jag kan inte!"

Hon var så rädd för att göra ett misstag, så rädd för att allt skulle bli detsamma igen, hon var dödligt rädd.

"Har fru Pettersson hunnit titta igenom pappren jag skickade?" sa Marinas lärare Birgitta.

Linda skakade på huvudet.

"Nähä! Ja, Marina skötter sig bättre och bättre och har blivit en riktig muntergök sedan vi hade författarbesök. Visst är ni väl stolt över att Marina blev så uppmärksammad på författarens blogg? Det var inte många som blev det", sa Birgitta.

"Vad menar ni?" Linda satte sig längst ut på kanten av stolen och lutade sig fram. Hjärtat bultade intensivt i bröstet och hon kände paniken växa.

"Har inte Marina berättat om författarbesöket?" sa Birgitta.

Linda skakade på huvudet, hon hade svårt att få luft nog att tala. Rädslan kramade om hjärtat och pulsen susade i öronen.

"Författare fotograferade barnen och lade ut fotona på sin blogg, samtidigt som hon berättade om författarbesöket hos klassen", sa Birgitta.

Linda kände hur klumpen i magen blev till isande kyla som spred sig genom hela hennes kropp, samtidigt som hjärtat dunkade allt intensivare. Hon kämpade med varje andetag.

"Var...?" Linda fick anstränga sig för att få fram orden. "Var Marina med på foton på bloggen?" Orden kom till slut, även om de mest lät som ynkliga pip.

"Inte bara det", sa Birgitta. "Författaren hade tagit ett mycket fint foto av Marina när hon satt som uppslukad av författarens föreläsning. Det fotot är det första, och största, som syns när man öppnar bloggen, otroligt fint..."

"Marina. Får. Inte. Fotograferas. Och. Absolut. Inte. Läggas. Ut. På. Nätet." Linda skakade och hade svårt att få fram orden. Svarta prickar dansade framför ögonen och strupen snörptes åt så att luften knappt kom in eller ut.

Hon måste därifrån, genast!

Linda reste sig upp så häftigt att stolen föll till golvet med ett brak. Rummet snurrade runt henne.

"Hur är det fatt, fru Pettersson? Ni är alldeles likblek. Det där med fotoförbud sa Marina inte gällde längre, när jag tog upp det med henne efter vikariens besök, det var då författaren var här. Eftersom Marina sa så, och lät sig fotograferas, trodde jag att det var okej. Fru Pettersson?"

Linda kände hur benen vek sig under henne. Hon höll krampaktigt tag i tantväskan, som om den skulle lyckas hålla henne på benen.

Vi är dödsdömda, tänkte Linda, sedan föll hon avsvimmad till golvet.

I väntan på nästa kapitel kan du kika in på min hemsida och läsa utdrag ur mina andra böcker: http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html

Kram Kim :-)

Mördande fotoDär berättelser lever. Upptäck nu