Mördande foto

Kapitel 20

Martin stod villrådig och såg på mannen som lagt armen om Marinas axlar. Vem var han? Hennes pappa? Kunde det verkligen vara så, det var ju mannen som hade sprungit in i honom och gett honom ett av de obehagligaste ögonkast han någonsin hade fått. Det hade riktigt krupit i honom när mannen sett på honom. Marina hade varma ögon. Det var mycket därför han hade fastnat för henne på ett enda ögonblick.

I samma ögonblick hörde han någon skrika "MARINA!"

Han vände sig om och såg Marinas vän Aziza stå fasthållen av två poliser. Tankarna snurrade runt i Martin. Aziza borde veta vem mannen var. Kanske kunde de hjälpa varandra. Han hade inte tid att tänka efter, utan skyndade fram mot Aziza med ett brett leende och armarna välkomnande utsträckta.

"Aziza, lillasyster, så glad jag är att se dig. Det var länge sedan! Men, varför har ni gripit min syster?" sa han och vände sig mot den ena av poliserna.

"Din syster? Enligt mannen här är den här unga damen på rymmen och vi skulle föra henne hem igen."

Men hjälp, går det verkligen till så i Sverige? Det kan jag inte tänka mig. De slänger in henne i en cell, glömmer bort henne och jag får aldrig reda på något mer om Marina. Det får inte ske!

"Varför skulle hon vara på rymmen? Hon har kommit hit för att träffa Marina och då tänkte jag passa på att träffa min lillasyster en stund innan de båda unga damerna åker hem till mamma för att umgås där. Jag har egen lägenhet och..."

Nej, nu berättar jag för mycket. Tyst! Säg inget mer, låt dem fråga istället.

Aziza hade förbryllat stått tyst och bara lyssnat. Men när Marina nämndes sken hon upp och log.

"Älskade storabror. Aldrig tidigare har jag varit så glad att se dig! Släpp mig nu! Ni ser att jag har rätt. Den där mannen är säkert pedofil och vill ha mig för sig själv", sa Aziza och blängde argt på mannen.

Poliserna vände sig mot mannen som hejdande satte upp handflatorna.

"Nej, nej!" sa han.

Aziza och Martin stannade inte kvar för att lyssna. Martin tog ett tag i Azizas arm och förde hastigt bort henne från poliserna, innan de hann ångra att de hade släppt henne.

"Vem är du?" viskade Aziza, medan Martin omilt föste undan människor som stod i deras väg.

"En vän till Marina, Martin! Jag måste be dig om hjälp. Du såg mannen som gick fram till Marina, är det hennes pappa?"

"Inte en aning, men Marina såg inte glad ut", sa Aziza. "Kanske är det Marina som har råkat ut för en pedofil, inte jag. Eller så har det något att göra med att Marina inte har fått synas med bild på nätet. Hon och hennes mamma flyttade alldeles nyss, efter att ett foto av Marina hade publicerats på nätet. Kanske de har varit jagade av den här mannen under en tid. Nu har han hittat Marina och allt är mitt fel", sa Aziza.

"Hur då, ditt fel?" sa Martin, medan de tog sig mot utgången.

"Jag har lagt upp Marina på olika sociala medier, med foton och allt. Kanske att mannen har haft en fejkprofil på Facebook, blivit hennes vän och sett att hon skulle träffa mig här idag. Åh, Marina! Jag sa ju att du inte skulle skriva allt offentligt. Nej, nej, allt är mitt fel, inte hennes", sa Aziza.

Martin kände paniken stiga inom honom. Det var allvarligare än han hade trott. Inte bara ett psykfall som råkat träffa på Marina. Det här var en stalker som hade förföljt henne under längre tid.

"Skynda dig! Vi måste hinna ikapp dem!" sa Martin.

Han hade förlorat dyrbara minuter på att hjälpa Aziza, men kanske kunde ta igen dem. Dessutom var det lättare om de var två ifall det var ett psykfall som hade kidnappat Marina, eller en stalker, som i hans tycke kanske var värre.

Aziza och Martin började springa. De stötte till en kille med en stor ryggsäck. De hörde dunsen när han föll till marken bakom dem. De stannade inte för att hjälpa honom, utan fortsatte springa hand i hand mot utgången.

De kom ut i samma stund som mannen föste in Marina i en taxi, hoppade in och smällde igen dörren. Taxin for iväg innan de hade hunnit göra något.

"Oj, oj, oj", sa Aziza och bet sig i läppen.

"Vadå, varför låter du så?" sa Martin.

"Såg du inte nummerskylten?" sa Aziza.

Martin skakade på huvudet och såg efter bilen, som nu hade svängt och passerade över bron, in mot staden.

"912 SOS!" sa Aziza.

Nästan som larmnumret, tänkte Martin. Det kunde bara inte vara ett sammanträffande. Högre makter försökte tala om för dem att de måste rädda Marina och att det var bråttom.