Kapitel 15

1K 40 17

Aziza satt på tåget som oändligt långsamt tog sig in till Malmö Centralstation. Hon kastade ideligen blickar på klockan. Snart 11. Hon hatade att komma för sent.

Det var knappt att hon hade kunnat sitta stilla på sätet under resan. Hon hade varit tvungen att ljuga för sina föräldrar för att kunna resa. Hon hade länsat sin spargris på alla pengar, dem hon skulle ha haft till mopedkörkort.

Under resans gång hade mannen mittemot henne flera gånger försökt inleda henne i samtal, men hon hade lyckats avstyra samtalet varje gång. Hon ville inte prata, hon ville sitta i sina egna tankar, fundera över vad de skulle göra, hur roligt det skulle bli att se Marina, och hur hon skulle lyckas få ihop lika mycket pengar igen.

Tänk om Marina inte kom till mötesplatsen? Tänk om det inte var den här lördagen hon hade menat?

Aziza tuggade på läppen och rynkade pannan vid tanken. Tågets bromsar gnisslade till. Aziza flög upp, de var framme! Då ryckte tåget till och började köra igen, hon vacklade till och var nära att förlora fotfästet, men mannen grep tag i henne och stöttade henne.

"Sitt ned, vi är inte framme riktigt ännu", sa han och log mot henne.

"Tack!" sa Aziza och försökte le på ett sätt som inte var alltför glatt och inte inbjöd till fortsatt samtal, men mannen gick igång igen.

"Vad ska du hitta på för spännande i Malmö? Träffa pojkvännen? Shoppa? Gå på teater?"

"Bara ha kul!" sa Aziza, tog sin ryggsäck från hatthyllan och gick mot dörren. Hon hörde mannen ropa att de inte var riktigt framme ännu.

Hon började tycka det var otäckt med mannens envetna tjat. Kanske var han en sådan där sexgalning som man läste om i tidningen. En som tände på unga flickor. En sån som mig...

Han var gammal och gråhårig, minst hundra år. Nej, egentligen inte, säkert bara sextio, för han såg ut som hennes morfar, förutom att den här mannen hade ett sliskigt, inställsamt leende, där han satt i sin prydliga blå kostym, som var ordentligt knäppt hela vägen.

Bromsarna gnisslade till ännu en gång, tåget stannade. Nu var de verkligen framme. Aziza var först framme vid dörren. Hon hängde ryggsäcken över axlarna och den blå vindjackan som hon bar över en tunn ylletröja. Hon var förberedd på allt, sol, vind, regn och äventyr. Varför öppnades dörren inte?

Hon såg på klockan. Tåget hade varit försenat på grund av något spårfel, elfel eller något annat, precis som vanligt i dessa tider. Det var mer ovanligt att tågen kom i tid än att de var försenade. Hon borde ha tagit ett tidigare tåg.

Fem i elva. Okej, hon var inte försenad i alla fall. Tänk vad glad Marina skulle bli när hon såg henne, och överraskad. Hon tyckte så mycket om Marina. Det var tråkigt att hon hade flyttat så plötsligt.

Den här gången tänkte hon ta reda på varför, ja det fanns många varför hon ville ha svar på. Idag skulle hon se till att få svar på alla frågor.

Äntligen gled dörren upp och hon nästan föll ned på perrongen, eftersom hon hade lutat sig mot den. Tur att ryggsäcken satt stadigt fast, annars hade den kanske fallit ned på spåret. Hon hade inte tid för några förseningar nu.

"Vill du att jag visar dig staden?"

Aziza hörde mannens röst bakom sig. Hon vred på huvudet. Han försökte tränga sig fram mellan de andra resenärerna för att komma ikapp henne.

"Nej, tack!" ropade hon, sedan började hon springa.

Han var ett pervo, en sådan där knäppgök som hennes mamma hade varnat henne för. Läskigt!

Aziza hörde hans rop ännu en gång, innan hon försvann in i folkmyllret på Malmö central. Hur hade Marina kunnat tro att de någonsin skulle hitta varandra här. Tänk om hon bara hade sagt var de skulle ses, vid Mac Donalds, vid växelbyrån, biljettbyrån, eller vid utgången. Nej, hon hade bara skrivit Malmö Centralstation, som om det var en pytteliten station med ett fåtal människor.

En lördag vid den här tiden verkade varenda människa i Malmö befinna sig på stationen. Vart var alla på väg? Nåväl, en del var på väg till Malmö, precis som hon.

Aziza banade sig fram genom folkhavet och såg sig hela tiden om för att upptäcka Marina. Kunde man efterlysa henne någonstans? Det kunde man på flygplatser, i affärer, ja på många ställen. Kanske gick det även här?

Hon kände någon greppa tag om hennes arm och skrek till. Hon slet åt sig armen och vände sig om, där stod mannen från tåget.

"Vad vill ni?" sa Aziza.

Nu var hon så arg att hon inte ens blev rädd.

Mannen sträckte fram handen för att ta ett nytt tag om hennes arm, men hon backade undan.

"Vad du än tänker göra, så tänk om", sa mannen. "Jag har sett flickor som dig tidigare, ni råkar alltid illa ut. Åk hem med dig. Det är ingen idé att du försöker hitta lyckan här i Malmö. Den finns inte här, här finns bara elände för en ensam flicka i din ålder."

Ha, jag som tycker du är eländet, tänkte Aziza, men sa ingenting, bara glodde på mannen.

"Om du inte har pengar att resa hem för, ger jag dem till dig. Malmö är ingen bra stad för dig. Och tänk inte ens tanken på att resa vidare till Köpenhamn, för då..."

"Vad pratar du om?" sa Aziza och skakade på huvudet.

Hon insåg att några personer hade stannat upp och stod och såg på dem. Hon skymtade två uniformsklädda personer på väg mot dem. Poliser! Hon hade inte tid med dem nu. Hon måste hitta Marina.

"Du har rymt hemifrån. Det ser jag tydligt. Jag vill bara hjälpa dig!" sa mannen.

"Jag har inte rymt hemifrån, jag ska träffa min bästa vän som alldeles nyligen har flyttat till Malmö. Jag har inte tid med dig, hon kanske ger sig av om jag inte är där i tid", sa Aziza.

Då hörde hon en kyrkklocka börja slå.

Hjärtat hoppade till. Hon såg sig omkring. Marina! skrek det inom Aziza, men hon förstod att det inte var någon idé att skrika högt.

Då såg hon henne. Men...

Aziza blev alldeles kall. Hon glömde bort att hon själv hade råkat i svårighet. Hon trängde sig mellan de människor som hade stått och iakttagit dem. Hon var tvungen att ta sig till Marina. Hon måste hjälpa henne.

Då kände Aziza hur någon grep ett hårt tag om hennes överarm. Hon försökte slita sig loss, men satt ohjälpligt fast.

"MARINA!" skrek Aziza, men Marina hörde henne inte.

Mördande fotoLäs denna berättelse GRATIS!