Wither Roses And Confused Hearts

Trettionde

~Claras POV~

Det var så skönt att gå, konstigt nog blev jag inte trött heller. Jag skulle kunna fortsätta gå i en evighet till. Och aldrig behöva vända om tillbaka till Oscar igen.

Nu hade jag på något sätt kommit in på en smal asfaltsväg i skogen. Det var väldigt mörkt nu, så jag såg inte direkt mycket. Några konturer bara, trots att det fanns en gatulampa var trettionde meter. Det var kusligt. Men ändå vackert, när man kollade upp och såg de svarta träden mot den (jävligt mörka) mörkblåa himlen. "Inte ett moln på himlen" som man brukade höra de gamla pensionärs-kärringarna säga till varandra när de träffades ute på torget på väg till loppisen.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig, innan jag hann reagera kände jag en kraftig arm runt min midja och en hand över min mun. Sen fler steg. En till. Jag blev plötsligt kall. Det började blåsa, vinden ven i träden så att de svajade. Det kändes som att de skulle knäckas på mitten vilken sekund som helst. Eller så var det bara jag som inbillade mig.

"Kolla vad jag fångade" sa han som höll fast mig.
Den andra kom gick fram till mig och tog ett ordentligt tag om min käke.
"Mmh, de var inte dåligt" sa han samtidigt som han lutade mitt huvud först åt vänster och sedan höger för att granska mitt ansikte. Han var rätt så kort - för att vara man - ungefär 1,70. Men han ju fortfarande längre ön mig på typ 1,65. Han som höll fast mig var kanske... 1,75 eller något.
"Tänk om det kommer någon då" sa han som höll fast mig. Han sluddrade. Han var full. Fan. Det var då dem var som värst.
"Nej vafan ingen går här" sa han innan han kollade utmanade på mig. "Förutom hororna då".

Han tog in händerna under min tröja och tog sig långsamt uppåt mot brösten. Han klämde till. Hårt. Jag skrek. Fan också.
"Ta det lugnt gullet"
Han drog långsamt ner händerna mot jeansen. Jag gjorde ett lamt försök att lyckas ta mig loss. Men jag misslyckades. Jag hade inte förväntat mig att komma loss heller. Han hade nu bytat grepp, vilket gjorde det ännu svårare att komma loss. Fan.
Jag såg knappt något. Mina ögon var fyllda av tårar.
Han tog tag i jeanskanten.

"N-n-n...nej snälla s-släpp mig" sa jag lågt.
"Sa du något gullet" sa peddot som inte höll fast mig.
"Sn-nälla" sa jag med skakig röst.
"Ohh, nej då gullet. Det kommer vi inte, du kan vara lugn"
Han drog upp händerna mot brösten igen.
Jag började få panik.
"Du ser rädd ut. Är något fel? Gullet."
Plötsligt sparkade jag han i skrevet. Han vek sig dubbelt och hostade. Greppet om mig blev hårdare och av någon anledning vände han mig bort från den korte. Efter någon minut hörde jag hur han reste sig upp, och rotade i sin jacka. Tror jag. En halv sekund efter der kände jag något mot min min. Efter det blev allt svart.

-------------------------------------------
Sörry för eventuella stavfel eller konstig meningsbyggnad eller om det typ fattas ord i någon mening
Men jag läser inte igenom kapitlet
För då inser jag hur dåligt det blir och publicerar de inte
:/:/
Så det får ni tyvärr stå ut med