För alltid vi ~M&M~

Kapitel 78: Dags att åka

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag vaknade på morgonen av att solen lyste in på mig. Jag vred huvudet åt sidan och såg hur Martinus låg och sov, vilket fick ett stort leende att bildas på mina läppar.

Jag gav honom en snabb puss, vilket fick honom att vakna och långsamt öppna ögonen.

"Godmorgon älskling" sa jag och log mot honom.

"Godmorgon" sa han och gäspade innan han stängde ögonen igen.

"Bara lite till" sa han och jag skrattade smått åt honom.

"Okejdå, men när jag kommer upp så väcker jag dig igen och då ska du gå upp" sa jag och han nickade innan han vände ner sitt ansikte i kudden.

Jag sträckte på mig och satte mig upp på sängkanten innan jag vände mig om och drog mina naglar upp och ner över Martinus bara rygg.

En liten rysning lämnade honom och han gnydde till innan jag slutade och reste mig upp.

Jag gick fram till min garderob och tog fram ett par mörkblåa, slitna jeans och en svart hoodie, samt ett par svarta ankelstrumpor som jag sedan tog på mig.

Med trötta steg gick jag in till mitt badrum och fixade mig lite.

"Idag gjorde du det bra" sa jag till mitt hår som verkligen lyckats idag.

När jag var klar gick jag ner och åt frukost med mamma och pappa medan jag kollade på mobilen.

"Var är Martinus?" frågade mamma och tog upp sin kopp med kaffe.

"Han sover" sa jag och tog en bit av min macka.

"Jaha, du får väl gå upp och väcka honom då, vi ska åka om en och en halv timme" sa mamma och jag nickade innan jag stoppade in den sista biten av min macka i munnen och drack upp min juice.

Jag sprang upp för trappan och slängde upp dörren innan jag hoppade ner i sängen, rakt på Martinus som vaknade hastigt.

"Upp med dig sömntuta!" ropade jag och började kittla honom.

"Neeej, sluta!!" ropade han och lyckades putta ner mig på golvet så att en hög duns hördes.

"Aj" sa jag och började sedan skratta hysteriskt.

"Du är ju sjuk i huvudet" sa han och tittade ner på mig från sängen.

"Du är ju vaken iallafall" sa jag och reste mig upp innan jag la mig i hans famn.

"Ja, men det där var ju det värsta sättet man kan bli väckt på" sa han och skrattade.

"Det var väldigt roligt för mig iallafall" sa jag och la min hand på hans nacke och förde samman hans läppar med mina.

"Nåväl, du måste upp nu. Vi ska åka om lite mer än en timme, och du måste äta frukost" sa jag efter att vi släppt ifrån.

"Jadå" sa han och gäspade innan jag hoppade ur sängen och gick fram till min spegel.

Han satte sig trött upp på sängkanten och sträckte på sig medan jag tog fram mitt smink och satte mig framför min sminkspegel.

"Varför ska du sminka dig nu? Vi ska ju ändå iväg" frågade Martinus och tog på sig sina kläder.

"Vi ska dit det finns människor, jag kan inte se ut som ett monster" sa jag och satte upp mitt hår.

"Men du är ju så vacker ändå" sa Martinus och kramade om mig bakifrån och gav mig en puss på min kind.

"Åhh, vad gullig du är, men lite måste jag faktiskt, för min egen skull" sa jag och han .flinade lite innan han gick till badrummet.

När jag precis var klar kom Martinus tillbaka från badrummet och hade fixar sig. Visst vi ska till Norges ände, okej inte riktigt. Men långt upp iallafall, men man vill ju ändå inte se ut hur som helst.

"Du Martinus" sa jag och vände mig om mot honom.

"Mm?" svarade han med blicken ner i mobilen.

"Okej för det första, titta på mig när jag pratar med dig" sa jag och han stängde då ner mobilen och vände blicken mot mig.

"Förlåt" sa han och satte sig på sängkanten.

"Du måste klippa dig snart" sa jag och han skrattade.

"Var det allt? Behövde jag titta på dig för att du skulle säga det?" sa han, med en ton i rösten jag uppfattade som negativ.

"Ursäkta mig men den där attityden pallar inte jag" sa jag och kollade surt på honom.

"Men ta det lugnt" sa han och suckade.

"Lägg ner Martinus, snälla" sa jag och gick ut från mitt rum och ner till köket där mamma och pappa satt.

"Hur är det?" frågade dem, antagligen för att jag inte direkt såg glad ut.

"Inget" sa jag surt och gick vidare till vardagsrummet och satte mig i soffan.

* * *Martinus perspektiv* * *

Jag såg hur Sofia gick ut från sitt rum och hörde att hon gick ner för trappan.

"Nu är det hon som överreagerar" sa jag och reste mig upp innan jag gick ner för trappan.

"Godmorgon Martinus" sa Sofias mamma och log mot mig.

"Godmorgon. Har ni sett Sofia?" frågade jag och hon pekade mot vardagsrummet.

"Tack" sa jag och gick dit.

"Sofia" sa jag och såg att hon vände sig om mot mig.

"Mm" sa jag och la armarna i kors.

"Förlåt, men du överdriver nu" sa jag och satte mig i en utav fåtöljerna.

"Men, nej, jag gillar bara inte när du pratar så kaxigt" sa hon och jag tittade förvånat på henne.

"Kaxigt? Jag är inte kaxig mot dig. Det är isåfall du som uppfattar allt fel" sa jag, med en kanske lite för arg ton.

"Alltså du gör mig så arg!" sa hon högt och la händerna för sitt ansikte.

Jag kunde höra hur hon grät, vilket fick mig att må ganska dåligt.

"Förlåt, Sofia" sa jag och la min hand på hennes knä.

Hon tittade fram och såg mig i ögonen. Jag kunde se hur det hade bildats tårar i hennes ögon. Jag vet ju att hon är känslig, så det var ju lagom dumt av mig att göra så.

"Det är lugnt, men gör inte så igen" sa hon och torkade bort tårarna med ärmen på sin tröja.

Hon öppnade sina armar mot mig, vilket fick ett litet leende att bildas på mina läppar innan jag satte mig bredvid henne och omfamnade henne.

"Jag älskar dig" sa jag och kände hur hennes grepp om mig hårdnade.

"Detsamma" sa hon och släppte greppet om mig.

"Sofia och Martinus, dags att åka!" hörde jag Sofias mamma ropa innan vi reste oss från soffan och gick till hallen och tog på oss ytterkläderna.

"Har ni allt med er?" frågade hennes mamma och både jag och Sofia nickade.

"Dåså, då åker vi" sa hon innan vi allihopa gick ut genom ytterdörren.

**********
Ohhh, bara två kapitel kvar nu! 80 är redan färdigskrivet, men inte 79, så ska försöka få klart det snart så bok 3 kan börja :D