För alltid vi ~M&M~

Kapitel 69: Jävla cancer

* * *Martinus perspektiv* * *

Jag gick förvirrat runt på sjukhuset. Min flickvän har fått cancer, jag kan inte fatta det. Varför kunde det inte varit jag istället? Vad har Sofia gjort för att förtjäna detta?

Jag gick sedan tillbaka till rummet där Sofia var. Hon var vaken, vilket gav mig lite lycka.

"Hur är det?" frågade jag Sofia som låg utslagen på sjukhussängen.

"Ja, det blev ju lite bättre nu när du är här" sa hon och kollade på mig med trötta ögon.

Jag log smått åt henne innan jag satte mig bredvid hennes mamma vid sängen och tog hennes hand.

"Det ordnar sig. Även om du inte skulle klara dig så kommer du inte bli av med mig, för dör du kommer jag inte vela leva heller" sa jag och pussade hennes hand.

"Dör jag, måste du fortsätta leva, det måste du lova mig. Vi ses förr eller senare ändå, och jag kommer förfölja dig som ett spöke" sa hon och log mot mig.

En ensam tår rann ner för min kind som jag snabbt torkade bort.

"Men du får inte dö" sa jag och torkade bort ännu en tår.

"Jag ska inte dö. Jag kan inte lämna dig" sa hon och la sin hand på min kind.

"Jag önskar att jag kunde kyssa dig men det är lite svårt med den här andningsmasken" sa hon och skrattade.

"Ni två är ju för gulliga" sa Sofias mamma och kollade upp från mobilen.

"Du ska inte dö Sofia" sa hon och log mot henne.

"Du Martinus?" sa Sofia och vände blicken mot mig.

"Om jag tappad mitt hår, kommer du fortfarande älska mig då?" frågade hon och jag kollade förvånat på henne.

"Varför skulle jag inte? Jag älskar inte ditt hår, jag älskar dig. Du skulle vara lika vacker utan hår som med" sa jag och gav henne en mjuk puss på kinden.

"Tack" sa hon och log mot mig.

* * *Sofias perspektiv* * *

Det hade gått någon dag sedan operationen, och jag skulle nu genomgå en strålbehandling.

"Detta kommer inte att göra ont, men det är viktigt att du ligger i samma position hela tiden och är helt stilla" sa läkaren och jag nickade.

"En fråga bara" sa jag och hon tittade på mig.

"Kommer jag tappa mitt hår?" frågade jag, jag måste veta.

"Nej, du behöver inte vara orolig. Du kommer att tappa hår på benet, men inte huvudet" sa hon och log.

"Men det är ju bara bra att jag inte har hår på benen, då slipper jag ju raka dem" sa jag och fick läkaren att skratta.

***

Behandlingen var nu över, och som tur var gjorde det inte ont, det kändes inte alls faktiskt.

De sa att eftersom jag inte har en så allvarlig typ av cancer behöver jag inte behandlas så länge, bara tills på fredag, ovh idag var det måndag. Inte det roligaste sättet att spendera sitt lov på.

Jag låg nu i rummet jag var i innan behandlingen, och Martinus och mamma satt vid sidan av sängen.

"Mamma?" sa jag och tittade mot henne.

"Ja gumman?" svarade hon och vände blicken mot mig.

"Kommer jag få åka hem mellan behandlingarna?" frågad jag henne.

"Det är lite för långt tyvärr, vi måste bo på ett patienthotell här bredvid" sa hon och log mot mig.

"Åh, okej" sa jag och suckade.

"Jag har iallafall er två" sa jag och log mot dem.

"Ja alltså, jag måste hem igen. Jag och Marcus ska till studion och spela in vår nya låt" sa Martinus, vilket fick mig att tappa leendet.

"Men vi ses när du kommer hem" sa han och kramade om min hand.

"Okej" sa jag och log smått mot honom.

Att inte få åka hem är väl inte hela världen, men att Martinus inte kommer vara här med mig gör det hela värre.

"J*vla cancer, den kan dra åt helvete" sa jag och stönade frustrerat.

"Jag vet, den är helt onödig" sa Martinus och suckade.

"Ja, jag önskar så mycket att ingen behövde gå igenom något sånt här, speciellt inte barn. De har hela livet framför sig men tvingas kämpa för sitt liv, och vissa klarar sig inte ens. Det är hemskt" sa jag bekymrat.

***

Det var kväll nu och jag, Martinus och mamma var på patienthotellet. Pappa hade inte möjlighet att ta sig hit, men jag får iallafall träffa honom på fredag igen.

Martinus skulle inte åka hem förrän imorgon, så jag får iallafall sova med honom en till natt innan han åker hem.

"Jag är rädd Martinus" sa jag och kramade om hans varma kropp medan vi låg i sängen.

"Jag vet, men det ordnar sig" sa han och la sina armar runt mig.

"Jag hoppas det" sa jag och kysste hans bara överkropp.

"Tänk på att jag ligger precis bredvid er, jag vill inte bli väckt mitt i natten av en massa stönande" sa mamma som låg i sängen bredvid min och Martinus.

"Mamma!" sa jag och hörde hur hon skrattade.

"Vi kommer inte ha sex, herregud" sa jag och skrattade lite.

"Det vet man aldrig, du har blivit värre än jag" sa Martinus och även han skrattade.

"Ni två är ju hopplösa" sa jag och suckade.

"Och det har jag inte alls" sa jag och räckte ut tungan mot Martinus som skrattade åt mig.

"Det va inte jag som ville ha det igår, då var det du som bad om det" sa Martinus och jag spärrade upp ögonen och vände blicken mot honom.

"Martinus, min mamma hör allt vi säger vet du va" sa jag och tittade på honom med en undrande blick.

"Juste, det var inget" sa han och jag suckade lätt och gav honom ett leende.

"Jaså där ser man. Ja jag blir inte förvånad lägre" sa mamma och skrattade innan hon vände sig om med ryggen mot oss.

"Nåväl, godnatt" sa jag och sträckte mig upp mot hans ansikte och gav honom en snabb puss på hans läppar.

"Godnatt" sa han och la sig tillrätta med sin ena arm runt mig.

"Älskar dig" sa jag och gnuggade in mitt ansikte i hans bröst.

"Älskar dig med" sa han innan vi båda somnade.

*******
Hunie va gulligt då. Och Sofia har rätt, cancer kan dra åt helvete :))