För alltid vi ~M&M~

Kapitel 63: Jag är så rädd

* * *Sofias perspektiv* * *

"Martinuuuus!!" skrek jag och lät mina tårar rinna ner längs hans bara överkropp.

"Snälla" sa jag och lyfte blicken.

"Du var den enda jag någonsin älskat" sa han och jag såg då på hans tomma blick innan han gav mitt ett svagt leende och hans ögon stängdes.

"Neeeeej!!!" ropade jag och bara lät tårarna forsa ner för mina kinder medan jag hörde det höga ljudet från hjärtmonitorn.

"Du är den enda jag någonsin älskat och kommer älska" sa jag och la hans handrygg mot mitt ansikte.

Rummet fylldes av personal, och jag visste att de skulle dra ut mig så jag reste mig självmant och släppte hans hand.

När jag inte kände hans hand i min blev mina knän svaga, vilket fick mig att falla ner på golvet.

Allt jag kunde känna var smärta. Smärta i mitt hjärta från att ha förlorat min själsfrände.

Jag kände hur någon lyfte upp mig, och jag var såpass svag att jag inte kunde säga ett ord.

"Han lever!" hörde jag en sjuksköterska säga, vilket fick kraften inom mig att återvända.

"Han lever" sa jag tyst och mötte blicken på mannen som bar ut mig från rummet.

"Min Martinus" sa jag och sprattlade mig ur mannens grepp.

"Snälla låt mig vara med honom" sa jag och såg mannens medlidande blick.

Han gjorde en gest som betydde att jag kunde gå in till rummet där Martinus låg.

Jag mötte Martinus svaga blick och såg ett leende på hans läppar.

Jag gick fram till sängen och lutade mig över honom och lät mina armar omsluta honom.

Jag kände hur personalen drog mig bort från honom, men jag hade inte orken att streta emot.

"Jag älskar dig" sa jag och drog min hand längs hans kind.

Han tog min hand, innan han släppte den igen när jag var för långt ifrån honom.

"Sitt" sa en av sköterskorna och satte mig i soffan.

Ursäkta mig men jag är ingen hund.

Jag suckade och la mig sedan ner och lutade huvudet mot en av kuddarna.

***

Jag vaknade och kände hur någon drog sin hand längs min arm. Jag vände blicken upp och mötte Gerd-Annes blick.

"Lever han?" frågade jag och såg hur hon log.

"Vänd dig om och se själv" sa hon, och inte förrän då kände jag hur en arm låg runt mig.

Jag vände blicken och såg Martinus sovande ansikte.

"Min Martinus" sa jag och vände tillbaka blicken och la min hand över hans.

Jag kände hans varma andetag i min nacke, vilket fick mig att le stort.

"Men varför ligger jag bredvid honom?" frågade jag och kollade undrande på Gerd-Anne som fortfarande satt bredvid sängen.

"Han bad personalen att lägga dig bredvid honom" sa hon och ännu en gång log jag.

"Men vad gullig han är" sa jag och lämnade en lätt puss på hans hand.

Jag hörde hur han gäspade innan han gnuggade in sitt ansikte i min nacke.

"Vad har jag gjort för att förtjäna honom?" frågade jag Gerd-Anne som skrattade.

"Ni är fantastiska personer båda två" sa hon och log mot mig.

"Men liksom. Han är ju den mest fantastiska person som finns" sa jag och log åt känslan jag fick när han låg så nära mig.

"Jag skulle helt seriöst kunna dö för honom" sa jag och kände hur hans grepp om mig hårdnade.

"Ingen av er ska dö" sa Gerd-Anne innan hon drog sin hand längs Martinus huvud.

Han tog ett djupt andetag innan jag kände hur hans läppar mötte min hud.

"Du är vaken" sa jag och vände mig om.

Han nickade innan vi båda lutade oss närmre varandra och lät våra nästippar nudda varandra. Jag lutade min panna mot hans och såg hur han log.

Jag såg in i hans underbara, mörkbruna ögon, innan jag kände hans läppar mot mina.

"Jag blir bara mer och mer förälskad i dig varje gång jag ser dig" sa han och log mot mig efter att våra läppar lämnat varandra.

"Jag kan inte annat än att säga detsamma" sa jag och förflyttade mig närmre honom.

"Och jag älskar dig också förresten" sa han och skrattade.

Jag la min hand på hans käke och förde sedan samman våra läppar. Jag kände hans tunga mot mina läppar som jag villigt särade på.

"Vänta" sa han innan han tog bort andningskanylen som var kopplad från någon respirator till hans näsa.

"Så, den var lite i vägen" sa han innan han förde samman våra läppar igen.

Efter en kort stund lämnade våra läppar varandra. Martinus satte tillbaka andningskanylen och gav mig ett leende.

"Jag tröttnar aldrig på att kyssa dig" sa han och smekte min kind.

"Jag tröttnar aldrig på att kyssa dig heller" sa jag och la min hand på hans.

"Ni är ju för söta. Men du bör vila nu Martinus. Och det börjar bli dags för oss att åka hem Sofia, klockan börjar bli mycket" sa Gerd-Anne och jag suckade tyst.

"Jag kommer tillbaka imorgon, lova att inte lämna mig" sa jag och han log.

"Jag ska göra allt i min makt för att stanna kvar här" sa han, vilket fick mig att le.

"Älskar dig" sa jag och gav honom en kyss.

"Älskar dig med" sa han när våra läppar lämnat varandra.

Jag ställde mig upp ur sjukhussängen och Gerd-Anne ställde sig upp från soffan.

"Vi ses imorgon" sa jag till Martinus och vinkade smått till honom.

Han gav mig ett leende innan jag gick ut genom dörren med Gerd-Anne.

***

Jag var nu hemma, och gick precis in genom ytterdörren.

"Jag är hemma nu" ropade jag från hallen och gick in till vardagsrummet.

"Åh hej Sofia! Hur går det för Martinus?" frågade pappa som satt i soffan bredvid mamma.

"Han mår inte direkt bättre. Hans hjärta stannade, men de lyckades återuppliva honom" sa jag och såg deras oroade blickar.

"Gumman då" sa mamma och kramade om mig när hon såg att mina tårar var påväg.

"Jag är så rädd att förlora honom" sa jag och lutade huvudet mot min mammas axel.

"Jag vet älskling" sa hon och styrkte sin hand längs min rygg.

"Gå upp och lägg dig nu. Det är skola imorgon" sa mamma och jag nickade innan jag gick upp till mitt rum.

*******
Bara för att jag varit så dålig på att uppdatera får ni två kapitel idag :D