För alltid vi ~M&M~

Kapitel 12: Jag kan inte lita på dig

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag öppnade dörren och smällde igen den innan jag sjönk ihop på golvet och drog mina ben närmre mig och la mitt ansikte mot knäna.

Jag skrek samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder och lämnade våta fläckar på mina byxor.

"Sofia vad har hänt?!" frågade mamma oroligt och försökte hjälpa mig upp.

"Rör mig inte!" skrek jag och hon släppte taget om mig.

"Men älskade vännen vad är det som har hänt?" frågade hon ännu en gång.

"Martinus är en j*vla idiot" sa jag och kände hur hon blev förvånad över mina ord.

"Vad har han gjort?" frågade hon och jag skakade på huvudet.

"Jag vill inte prata om det, bara låt mig vara snälla" sa jag och hon suckade.

"Okej, men du kan väl gå upp på ditt rum istället för att sitta här på det kalla golvet" sa hon med en bekymrad röst.

Jag torkade bort tårarna innan jag reste mig upp och tog av min jacka och mina skor och gick upp för trappan in på mitt rum.

Jag stängde dörren och slängde mig sedan i sängen och tog upp mobilen för att kolla vad klockan var. Jag såg sedan att jag hade fått fyra missade samtal från Martinus. Jag kanske överdrev, han kanske inte gjorde det med mening.

Men jag kunde ju tydligt se hur hans läppar rördes mot hennes, så inte en chans att han ens försökte få bort henne.

Jag hörde min mobil plinga till och jag tog då upp den igen och låste upp den.

Från Martinus:
22:54

Hör på Sofia, jag gjorde ett misstag. Det var verkligen inte meningen. Det var inte jag som kysste henne först, utan det var hon som startade allt. Jag kunde inte dra ifrån, och jag vet inte varför. Men det jag vet är att jag gjorde fel. Snälla Sofia, jag älskar dig mest av allt i hela universum och jag kan inte leva utan dig. Snälla, ge mig en chans att visa att jag faktiskt ångrar det jag gjorde. Det kommer inte hända igen, jag lovar.

Jag läste sms:et flera gånger och blev bara mer arg av att läsa det.

Till Martinus:
23:02

Glöm det Martinus, det här var på tok för långt över gränsen. Du måste kunna hålla koll på dig själv även om du var påverkad av alkoholen. Jag måste kunna lita på dig i alla lägen, och det kan jag inte om du gör så här. Ge mig lite tid att tänka så får vi se sen, men hoppas inte för mycket.

Varför måste kärlek göra så jävla ont, jag älskar ju Martinus, och jag kan inte leva utan honom heller, men det han gjorde är inte okej, och jag kan inte förlåta honom så enkelt. Jag måste få lite tid att tänka.

***

* * *Marcus perspektiv* * *

Jag satt ensam på mitt rum och det enda jag kunde höra var gråt från andra sidan väggen. Stackars Martinus, jag önskar så att jag kunde hjälpa honom, men efter att ha hört vad som hände så förstår jag att Sofia är arg på honom.

Jag reste mig upp från min säng och gick in på Martinus rum och satte mig på sängkanten.

"Försvinn" sa han och jag suckade.

"Du kan ju inte ligga här och gråta resten av lovet, du kan väl försöka vara glad?" sa jag och hörde snyftning efter snyftning.

"Jag kan inte vara glad när människan jag älskar mest av allt gjort slut med mig" sa han, och han hade ju en poäng, men ändå.

Jag suckade och reste mig upp igen och gick in på mitt rum.

Jag tog upp mobilen ur fickan och låste upp den innan jag klickade på Telefon appen. Jag klickade på Sofias namn och la mobilen mot örat.

"Hej, det är Sofia" hörde jag hon säga från andra sidan luren.

"Hej Sofia, det är Marcus. Jag vet att du säkert inte vill prata med mig, men du måste prata med Martinus, han ligger fortfarande och gråter och har gjort sedan igår kväll, jag klarar inte av att se honom så här. Snälla ge honom en chans att förklara, jag är säker på att han har en förklaring på det som hände" sa jag och hörde en djup suck på andra sidan.

"Visst" sa hon och la sedan på.

Jag la ifrån mig mobilen och drog sedan mina händer över ansiktet. Snälla förlåt honom, jag kan inte med att se honom så ledsen.

* * *Martinus perspektiv* * *

Mina ögon sved och mitt huvud värkte, men det förtjänade jag.

Jag hörde hur min dörr öppnades och jag suckade.

"Gå" sa jag och hörde dörren stängas.

Men jag kände sen hur någon satte sig på min säng.

"Jag sa gå" sa jag och satte mig hastigt upp och vände blicken mot personen som satt sig vid mig, vilket fick mig att flämta till.

"Sofia?" sa jag förvånat och slängde mig i hennes famn, men blev snabbt bortputtad.

"Rör mig inte Martinus, jag är fortfarande arg på dig. Jag kom bara hit för att höra vad du har för ursäkt" sa hon och kunde direkt känna hur jag ville gråta, men jag hade inga tårar kvar.

"Nå, har du någon bra förklaring till varför du gjorde som du gjorde?" sa hon och jag tog ett djupt andetag.

"Jag lovar Sofia, jag skulle aldrig ha gjort så. Det var hon som kysste mig, och alkoholen gjorde att jag inte förstod vad som var rätt och fel. Jag kunde känna i mig att det inte var rätt sak att göra, men jag vet inte varför jag inte kunde sluta. Snälla förlåt mig, jag klarar mig inte utan dig, du är mitt allt" sa jag och såg hur hon fortfarande var stenhård i blicken.

"Sofia" sa jag och tog hennes händer och såg in i hennes ögon.

"Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att det gör ont. Du anar inte hur mycket jag vill spola tillbaka tiden och göra det här ogjort. Du är den jag vill dela resten av mitt liv med, du är mitt allt" sa jag och såg hur en tår lämnade hennes öga.

"Jag vet Martinus, jag älskar dig med, men det du gjorde är inte okej, jag kan inte förlåta dig så lätt. Jag måste veta att jag kan lita på dig, vilket jag inte gör just nu. Om du bara ger mig lite tid så kanske jag ändrar min uppfattning, men än så länge så håll dig borta från mig" sa hon och drog sina händer ur mitt grepp och gick sedan ut från mitt rum.