För alltid vi ~M&M~

Kapitel 4: Hjärnskakning?

* * *Marcus perspektiv* * *

Det var dagen efter att jag varit med Martinus och Sofia, så jag var hemma nu. Jag låg i min säng och kollade på mobilen. Jag fick hela tiden notiser från instagram om direktmeddelanden från folk som var ledsna över att jag och Tuva gjort slut, men vissa var glada av någon anledning eftersom de nu tror att de har en chans på mig.

Våra fans är rätt roliga ändå, visst kan jag absolut tänka mig att bli tillsammans med ett fan, det är inte det, men det är inte helt enkelt att få mig att falla för någon. Tuva är den enda som lyckats hittills. Nu får du ge dig Marcus, du måste släppa henne.

* * *Tuvas perspektiv* * *

Pontus hade sovit över hos mig inatt, men eftersom vi inte är lika nära varandra i vår relation som jag och Marcus var så fick han sova på en madrass på golvet. Jag lutade mig över sängkanten och såg ner på killen som låg där.

"Godmorgon" sa jag och han öppnade sina ögon långsamt och mötte min blick.

"Godmorgon" sa han trött och gäspade.

"Vad ska vi hitta på idag då?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"Hade inte ni en fotbollsplan här?" frågade han och jag nickade.

"Jo, den ligger typ 10 minuter härifrån om man går" sa jag och ett leende spred sig på hans läppar.

"Kan vi inte gå dit?" frågade han och jag funderade lite för mig själv.

"Jo visst, men jag är verkligen inte bra på fotboll" sa jag.

"Det gör inget, men jag vill gärna spela lite iallafall" sa han och jag nickade.

"Visst, vi kan gå dit om du vill. Men vi måste äta lite frukost först" sa jag och han nickade.

***

Vi var nu framme vid fotbollsplanen, och det första jag såg var en kille som satt vid staketet. Marcus.

"Marcus? Vad gör du här?" frågade jag och hans blick vändes mot mig.

"Åh, Tuva, jag gick bara hit för att jag inte hade något bättre för mig" sa han och jag nickade.

Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg honom, det var som att jag blev kär i honom på nytt. Men jag kan inte tänka så här, du har en ny kille nu Tuva.

"Och vem är din kompis?" frågade Marcus och jag vände mig mot Pontus.

"Åh, juste ni har inte träffats. Detta är Pontus" sa jag och han nickade som en hälsning mot honom.

"Jag är Marcus, som du kanske redan visste" sa han och Pontus nickade.

"Ja juste, Tuvas ex kille" sa han och jag såg hur Marcus spände sina käkar en aning.

"Nå, skulle vi spela eller?" frågade jag Pontus och han nickade.

"Ja" sa han och gick sedan ut på planen.

Efter ett tags spelande hade jag tröttnat på fotboll, det är inte riktigt min grej. Jag gillar att kolla på det, men att spela själv var inte min grej.

"Nu orkar jag inte spela längre" sa jag och Pontus suckade.

"Men, vi har ju inte spelat länge" sa han.

"Men jag vill inte mer" sa jag och han suckade ännu en gång.

"Marcus, du och jag kan spela" ropade han mot Marcus som lyfte blicken.

"Oj, där får du en utmaning" sa jag och Pontus vände blicken mot mig.

"Äh, hur bra kan han vara" sa han och jag skrattade en aning för mig själv.

"Vi får väl se" sa jag och gick bort dit Marcus satt innan.

De två killarna började sparka runt bollen, och som jag trodde hade inte Pontus en chans. Jag vände ner blicken till mobilen som jag hade i handen och kollade lite på den.

"Tuva akta!" hörde jag någon ropa och min blick lyftes. Det jag hann se var en boll komma flygandes mot mig innan allt blev svart.

* * *Marcus perspektiv* * *

"Vad har du gjort?!" sa jag argt till Pontus som satt bredvid mig vid Tuva som troligtvis svimmat.

"Det var ju inte meningen fattar du väl" sa han.

Jag lyfte upp Tuva i min famn, men hann inte gå speciellt långt innan Pontus stoppade mig.

"Ursäkta, men Tuva är min tjej nu, jag kan bära henne" sa han och jag himlade med ögonen.

"Som du vill" sa jag och Pontus tog emot Tuva.

Efter en stund sa han att han kände sig trött efter att ha spelat fotboll, men jag tror bara att det var en bortförklaring för att han inte orkade bära henne längre, så jag tog henne ännu en gång.

När vi väl var hemma hos Tuva la vi ner henne i hennes säng och hennes föräldrar mötte oss.

* * *Tuvas perspektiv* * *

Jag öppnade försiktigt ögonen, och ljuset gjorde att jag direkt mådde illa. Mitt huvud gjorde väldigt ont och jag var yr. Jag vände blicken åt sidan och såg Marcus. Vad gör han här?

"Marcus?" frågade jag och hans blick mötte min.

"Tuva, du är vaken" sa han. Har jag sovit?

"Du har fått en hjärnskakning, men inget allvarligare än så" sa han och jag fattade först ingenting.

"Va? Hjärnskakning? Från vadå?" frågade jag.

"Från fotbollen du fick i huvudet" sa han och jag blev ännu mer förvånad.

"Oh, jaha" sa jag förvånat.

"Var är Pontus?" frågade jag.

"Han är utanför, jag kan be honom komma in om du vill" sa han och jag nickade.

Jag såg hur han gick mot dörren och öppnade den, en liten stund senare kom Pontus in och Marcus gick ut. Men jag ville inte att han skulle gå.

"Hur mår du?" frågade han och satte sig vid kanten av min säng.

"Okej antar jag" sa jag och ett leende spred sig på hans läppar.

Han lutade sig över mig och våra läppar möttes. Det var en mysig känsla som jag verkligen gillade.

***

Det var nu kväll och vi skulle gå och lägga oss. Mitt huvud gjorde inte lika ont längre, det var ju ingen allvarlig hjärnskakning jag fått.

"Tuva?" frågade Pontus.

"Mm?" sa jag och kollade ner på madrassen där han låg.

"Kan jag inte sova uppe hos dig istället? Det är kallt här nere" sa han och jag funderade först en stund.

"Visst" sa jag till slut och han var snabbt uppe i min säng.

"Jo, Tuva, eftersom jag åker hem imorgon så undrade jag bara om du kanske ville, du vet" frågade han och la en slinga av mitt hår bakom mitt öra och mitt hjärta slog aningen fortare.

"Ehm, jag vet inte" sa jag osäkert.

"Snälla" sa han med sin fina röst och jag bet mig i läppen.

"Okej" sa jag efter en stunds tänkande och ett leende spred sig på hans läppar innan de mötte mina.

Tuva vad har du nu gett dig in på...