För alltid vi ~M&M~

Kapitel 39: Olyckan

* * *Martinus perspektiv* * *

Vi gick precis av scenen och konserten var nu slut. Det var torsdag, och jag saknade verkligen Sofia. Men alla fans gjorde att mitt humör var på topp under hela konserten.

Efter att ha pratat lite med pappa, Jon och de andra åkte vi tillbaka till hotellrummet där vi skulle sova. Imorgon skulle vi åka hem, och jag längtade.

Väl framme gick vi in och direkt efter att jag tagit av mig ytterkläderna sprang jag till badrummet för att hinna före Marcus.

Jag lyckades faktiskt för en gångs skull hinna före honom. Jag låste dörren och började borsta tänderna. Efter det tog jag en dusch innan jag gick ut och gjorde en nöjd min åt Marcus som stod utanför och väntade.

Jag gick till rummet där min och Marcus säng var och bytte om. När jag var klar tog jag upp mobilen från mitt nattduksbord och gick direkt in på mina kontakter och klickade på Sofia.

* * *Sofias perspektiv* * *

Jag satt i sängen som jag sov i när vi var här och läste lite innan min mobil plötsligt började ringa.

Jag kollade på skärmen och ett stort leende bildades på mina läppar när jag såg vem som ringde.

"Hej!" sa jag glatt.

"Hej!" sa Martinus och lät lika glad som jag.

"Hur gick konserten?" frågade jag och stängde igen boken som jag hade i handen.

"Det gick jätte bra, fansen fick mig att glömma lite hur mycket jag saknar dig" sa han och jag log stort.

"Men vad har du gjort idag då?" frågade han.

"Inget speciellt, vi har varit ute lite och haft det allmänt mysigt" sa jag och log.

"Vad bra, hur mår du då?" frågade han och jag ryckte på axlarna åt mig själv.

"Jodå, jag mår bara bra, själv då?" frågade jag.

"Bra" sa han kort innan en lite stel tystnad spred sig.

"Jag måste nog sova nu, men vi ses imorgon" sa jag.

"Okej, godnatt. Älskar dig" sa han och ännu en gång log jag som ett fån.

"Godnatt, älskar dig med" sa jag innan jag avslutade samtalet.

"Godnatt Bella" sa jag och la min hand på min mage när jag lagt mig ner i sängen innan jag somnade.

***

Jag vaknade tidigt på morgonen, klockan var ungefär fem, för vi behövde åka väldigt tidigt precis som förra gången.

Jag sträckte på mig innan jag satte mig upp på sängkanten. Min blick föll neråt och jag log stort åt synen.

"Du kommer få det bra, det vet jag. Du har ju världens bästa pappa iallafall" sa jag och kände hur hon sparkade.

"Nåväl, dags att åka hem" sa jag och reste mig upp.

Jag tog på mig mina kläder och gick till badrummet där jag borstade tänderna.

Mamma och pappa hade redan varit vakna en stund och gjort klart allting så att vi kunde åka så fort som möjligt.

Jag sa hejdå till mormor och morfar innan vi gick ut till bilen. Jag hoppade in bakom pappa som satt i förarsätet och tog på mig bältet.

Jag lutade huvudet mot nackstödet och slöt sedan ögonen. När jag vaknade igen var klockan drygt 11, så det var en lång bit kvar.

Jag tog upp min mobil och kollade mina sociala medier.

När jag sedan vände blicken mot vägen igen började mitt hjärta att slå hårdare än någonsin.

Synen av en lastbil körandes rakt mot oss fick oss alla tre att skrika i ren panik.

Pappa väjde för lastbilen, vilket orsakade att vår bil åkte av vägen och ner i ett dike. Vi körde ändå på en motorväg, så hastigheten var inte direkt långsam.

Allt slocknade och jag kunde inte känna någonting alls.

Jag vaknade en stund senare och såg hur vi var omringade av ambulanser och polisbilar.

Paniken inom mig steg och tankarna gick till Bella. Jag satt fortfarande kvar i bilen. De hade fått ut mamma och pappa och jag såg hur de båda låg på bårar.

Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag skrek av panik.

"Lugna dig, du måste vara lugn annars blir allt bara värre" sa en man som jag antog var en brandman.

"Snälla, få ut mig, jag är gravid" sa jag och såg hur paniken inom honom steg.

"Flickan är gravid!" hörde jag han skrika och helt plötsligt började de skära upp dörren eller liknande.

"Snälla, hj-hjälp mig" stammade jag fram innan mina ögon slöts ännu en gång.

Nästa gång jag vaknade låg jag i en sjukhussäng med en massa slangar på mig och en maskin bredvid mig som antagligen visade mina hjärtslag.

Jag kollade runt i rummet och märkte att mamma och pappa inte var där, vilket fick mitt hjärta att slå snabbare.

Jag tryckte på en knapp vid sidan av sängen som jag vet att man ska trycka på när man vill ha hit en sköterska.

Några sekunder senare kom tre sköterskor in i rummet.

"Hur känner du dig? Har du ont någonstans?" frågade hon och jag nickade.

"I nacken" sa jag och hon nickade.

"Hur har det gått med Bella?" frågade jag, men jag tänkte ju inte på att de inte visste vem det var.

"Vem är Bella?" frågade hon och jag vände blicken mot min mage.

"Mitt barn" sa jag och såg hur hennes blick sjönk.

"Tyvärr måste jag meddela att, Bella, inte klarat sig" sa hon och jag kände hur hela min värld gick sönder.

"Nej, det kan inte vara sant... Det kan inte vara sant!" sa jag högt och kände hur tårarna rann ner för mina kinder.

"Det får inte vara sant!" skrek jag medan tårarna rann som floder ner för mina svullna kinder.

"Kan jag få ringa ett samtal?" sa jag med en hackig röst samtidigt som tårarna bara fortsatte forsa ner.

"Självklart" sa hon och gav mig min mobil, som faktiskt hade klarat sig.

Jag gick in på mina kontakter och klickade på Martinus namn och la telefonen mot mitt öra.

"Hej min älskling" sa han med en glad röst.

"M-mart-inus" sa jag genom mina snyftanden.

"Sofia? Vad har hänt?" frågade han, och jag hörde tydligt på hans röst att han var orolig.

"Du måste komma till universitetssjukhuset i Oslo" sa jag och hörde hur han andades häftigt.

"Det är akut" sa jag.

"Jag kommer" sa han snabbt.